Lukas 17:1-17

¹Jesus sade till sina lärjungar: ”Det går inte att undvika att snaror (förförelser, frestelser) kommer, men ve den (uttryck för intensiv förtvivlan över den personen) genom vilken de kommer.

²Det skulle vara bättre (mindre illa) för honom att få en kvarnsten hängd om halsen och bli kastad i havet, än att han skulle förleda en av dessa små. Jesus känner sorg och bedrövelse över den som förleder andra troende, men fördömer också dessa handlingar. Utifrån Matt 18:6 är det tydligt att ”dessa små” är andra troende.

³Var ständigt på er vakt! Denna varning kan syfta tillbaka på det som sagts att vakta så man inte orsakar en annan troendes fall. Det kan också syfta framåt på nästa stycke. Det är lätt att bli sårad om man är ovaksam, därför måste man säga till den som man upplever beter sig illa, se också Heb 12:15! Det är troligt att varningen gäller båda fallen - att vara vaksamma så vi inte sårar andra och inte själva blir sårade. Om din broder syndar, så tillrättavisa honom, och om han ångrar sig så förlåt honom.

⁴Ja, även om han syndar mot dig sju gånger på en dag och kommer till dig sju gånger och säger: ’Jag ångrar mig,’ så måste du förlåta honom.” Matteus tar med fler detaljer från Jesu undervisning om förlåtelse i Matt 18:15-34.

⁵Apostlarna sade till Herren: ”Ge oss mer tro!”

⁶Men Herren sade: ”Om ni hade tro som ett senapsfrö, så skulle ni kunna säga till detta mullbärsfikonträd: Bli uppryckt med rötterna och bli planterad i havet, och det skulle lyda er.” Bitterhet och oviljan att förlåta liknas här vid ett mullbärsfikonträd vars karaktärsdrag är att det har ett djupt och stort rotsystem, är snabbväxande och producerar bitter frukt.

⁷Jesus fortsätter att undervisa lärjungarna om förlåtelse, och berättar nu en liknelse om att det är vår skyldighet att förlåta varandra. ”Skulle någon av er säga till sin tjänare när han kommer in efter att ha plöjt fältet eller vaktat boskap: ’Kom på en gång och sätt dig vid matbordet’?

⁸Säger han inte i stället: ’Gör i ordning maten åt mig, fäst upp dina kläder och betjäna mig medan jag äter och dricker; sedan kan du själv äta och dricka.’

⁹Inte tackar han tjänaren för att han gör det han ska göra, eller hur?

¹⁰På samma sätt är det med er, när ni har gjort allt ni blivit befallda förlåtit varandra, se vers fyra, då ska ni säga: ’Vi är bara tjänare (ovärdiga att ta emot någon speciell utmärkelse), vi har bara gjort vår plikt.’ ”

¹¹Jesus hade lämnat Kapernaum och var på väg till Jerusalem för att bli upptagen till himlen, se Luk 9:51. Han går inte raka vägen dit utan rör sig i området kring Judéen. På färden mot Jerusalem gick Jesus över eller vandrade längs med gränsen mellan Samarien och Galiléen.

¹²När han var på väg in i en by möttes han av tio spetälska män. De stannade på avstånd

¹³och ropade: ”Jesus, Mästare, förbarma dig över oss ha medlidande och hela oss!” De spetälska följde budet i 3 Mos 13:46, och bodde utanför byn.

¹⁴När han såg dem sade han: ”Gå på en gång och visa er för prästerna.” Det normala sättet att bekräfta att ett helande hade ägt rum, se 3 Mos 13:2-3. De tio männen uppmanas att gå till sina präster. Eftersom Jesus var inne på samariskt område, och de besökte en mindre by, går de troligtvis inte in i den byn. I stället är det närmsta samariska synagoga i en större stad, kanske Scythopolis, nuvarande Bet Shean, eller ner till det samariska religiösa centret kring berget Gerizim. Medan de var på väg dit blev de rena. Verbformen för ”blev de rena” är första aorist aktiv indikativ. Det beskriver en händelse som skett i det förflutna, till skillnad från en pågående process, dvs. när de tog ett steg i tro och började gå blev de helade på en gång.

¹⁵När en av dem såg att han hade blivit botad återvände han antagligen på en gång, innan de kom fram till prästerna och prisade Gud högt

¹⁶och föll ner vid Jesu fötter och tackade honom. Han var samarier.

¹⁷Jesus frågade honom: ”Visst blev alla tio rena, eller hur? Var är de andra nio?