Lukas 9:31-62

³¹som visade sig i härlighet. De talade om hans bortgång grekiska ”exodus”, dvs. hans uttåg från den här världen som han skulle fullborda i Jerusalem. Ordet exodus anspelar även på israeliternas uttåg/exodus ur Egypten som 2 Mosebok handlar om.

³²Det är antagligen natt nu eftersom de var där till nästa dag, se vers 37. Petrus och de andra sov tungt (var nedtyngda av sömn), men när de vaknade upp (skakat av sig tröttheten) såg de Jesu härlighet och de båda männen som stod tillsammans med honom.

³³När männen var på väg att skiljas från honom sade Petrus till Jesus: ”Mästare, det är ljuvligt för oss att vara här. Låt oss göra tre hyddor, en åt dig, en åt Mose och en åt Elia.” Han visste inte vad han sade. Även om denna händelse förmodligen äger rum på våren gör Petrus kopplingar till Lövhyddohögtiden, Sukkot, som firas på hösten. Man bygger då hyddor med tak av löv under bar himmel för att minnas israeliternas ökenvandring efter deras uttåg/exodus ur Egypten. Enligt judisk tro och tradition förknippas högtiden också både med den messianska ankomsten och inträdandet av den messianska tidsåldern, se Apg 3:21. Dessa kopplingar till den messianska förväntan är tydlig då Jesus besöker Jerusalem under Sukkot, se t.ex. Joh 7:2, 27, 31, 40-42.

³⁴Medan han talade, kom ett moln och började överskugga (sänkte sig ner över) dem Jesus, Moses och Elia, och lärjungarna blev förskräckta när de gick in i molnet. Molnet är en symbol på Guds närvaro, se 2 Mos 16:10; 24:15-18; 1 Kung 8:10; Luk 1:35. En molnstod ledde israeliterna genom öknen, se 2 Mos 13:21.

³⁵Ur molnet kom en röst som sade: ”Detta är min son, den utvalde. Lyssna till honom.” Luk 3:22

³⁶Medan rösten tonade bort, stod Jesus där ensam. Lärjungarna höll tyst och berättade inte för någon just då vad de hade sett. Petrus skriver drygt 35 år senare om denna upplevelse på berget, se 2 Pet 1:16-18.

³⁷Nästa dag, när de kom ner från berget, möttes han av en stor skara människor.

³⁸Då ropade en man ur folkhopen: ”Mästare, jag bönfaller dig, kom och se min son. Han är mitt enda barn! Ordet för se är en medicinsk term för att undersöka, ordet för bönfaller är ’deomai’ som är ett starkt ord som uttrycker en bön för ett stort behov.

³⁹En ande tar tag i honom så att han plötsligt skriker, den sliter i honom så att han tuggar fradga. Det är knappt att den släpper honom och slutar plåga honom.

⁴⁰Jag bad dina lärjungar att de skulle driva ut den, men de kunde inte.”

⁴¹Jesus svarade: ”Ni släkte utan tro (en generation som inte vill tro) som är helt fördärvat! Det är inte otroligt att associationerna går till israeliterna som vandrade i öknen och tappade tron och i stället tillbad guldkalven då Mose gick upp på berget Sinai. Hur länge ska jag vara kvar hos er? Hur ska jag stå ut med er?”

⁴²Medan pojken tillsammans med sin far var på väg fram till Jesus kastade demonen omkull honom och ryckte och slet i honom. Men Jesus talade strängt till den orena anden och helade pojken och gav honom tillbaka till hans far.

⁴³Alla häpnade (överväldigades) över Guds storslagna makt (storhet, majestät). Folket förstod att det Jesus gjort var av Gud. Ordet ”makt” beskriver Guds majestät. Förutom Lukas är det bara Petrus som använder ordet, se 2 Pet 1:16. Medan alla hela folkskaran förvånades (började spekulera i orsaken till Jesu gärningar) sade han till sina lärjungar när de vandrade genom Galiléen, se Mark 9:30:

⁴⁴”Hör nu vad jag säger (ordagrant ’lägg dessa ord i era öron’, glöm inte dessa ord, lyssna noga nu): Människosonen kommer att utlämnas i människors händer.”

⁴⁵Men de förstod inte vad han sade. Det var fördolt för dem så att de inte kunde förstå det, och de vågade inte fråga honom om det han hade sagt.

⁴⁶Men en diskussion uppstod bland lärjungarna, den rörde frågan om vem av dem som var störst (hade mest värde, inflytande och auktoritet).

⁴⁷Jesus visste vad de tänkte i sina hjärtan. Han tog ett barn och ställde det bredvid sig

⁴⁸och sade till dem: ”Den som välkomnar det här barnet i mitt namn välkomnar mig. Den som välkomnar mig välkomnar honom som har sänt mig. För den som är minst bland er alla, han är den som verkligen är stor.” Det grekiska ordet ”paidion” beskriver ett mindre barn upp till skolåldern. Jesus befinner sig i Petrus hus i Kapernaum, se Mark 9:33, och det inte otroligt att det är Petrus barn som Jesus tar fram för att på ett illustrativt sätt undervisa om ödmjukhet.

⁴⁹Johannes, den yngste lärjungen, kommer ihåg ett tillfälle då de försökt stoppa en man som inte gjorde saker på exakt samma sätt som de. Hade de varit för kritiska när de fördömt honom? Johannes sade till honom: ”Mästare, vi såg en man som inte följer oss driva ut demoner i ditt namn, och vi förbjöd (hindrade) honom gång på gång eftersom han inte var med oss (en av dina lärjungar).”

⁵⁰Men Jesus sade: ”Sluta att hindra honom. Den som inte är mot er är för er.”

⁵¹När tiden började närma sig (dagarna höll på att fullbordas) för Jesus att lyftas upp, vände han sitt ansikte mot Jerusalem fast besluten att gå dit upp. Jesus börjar nu röra sig mot Jerusalem. Det är fortfarande tre månader kvar tills han rider in i Jerusalem, men från och med nu är siktet inställt på slutfasen i hans tjänst här på jorden. Ordet ”lyftas upp” kan både syfta på att ”gå upp” till Jerusalem och att ”fara upp till himlen”. I Apg 1:2, 11, 22 använder Lukas ett snarlikt ord för Jesu himmelsfärd och det är troligt att det syftar på det här också. Trots att Jesus har lidandet och korset framför sig, fokuserar han inte på det, utan på slutmålet då han åter ska få vara med sin Fader i himlen!

⁵²Han sände ut budbärare framför sig. De gav sig av och gick in i en samarisk by för att förbereda hans ankomst ordna med mat och övernattning.

⁵³Men där välkomnade man inte honom eftersom man förstod att han var på väg mot Jerusalem. Konflikten mellan samarierna och judarna gällde om det var på det samariska berget Gerizim eller i Jerusalem man skulle tillbe. Att passera igenom Samarien för att tillbe i Jerusalem var inte populärt bland lokalbefolkningen. Detta var anledningen att många judar tog omvägen via Jordandalen till Jerusalem.

⁵⁴När hans lärjungar Jakob och Johannes syskonparet som Jesus kallade ”åskans söner”, se Mark 3:17 fick reda på detta sade de: ”Herre, vill du att vi kallar ner eld från himlen som förgör dem?”

⁵⁵Men Jesus vände sig om och tillrättavisade dem,

⁵⁶och de gick till en annan by som välkomnade dem. Anledningen till att man vill kalla ner eld kan vara att i samma område i Samarien hade Elia blivit beskyddad från två angrepp genom att just kalla ner eld från himlen. Tredje gången man kommer emot honom ödmjukar däremot officeren sig och femtio män skonas, se 2 Kung 1:1-18. Jesus hade inte kommit för att döma världen utan för att ge människor en chans att omvända sig, se 2 Pet 3:9. Om bara några år kommer samme Johannes, som här ville förgöra staden, att predika evangeliet tillsammans med Filippus och Petrus, och skaror blir frälsta, se Apg 8:4-25.

⁵⁷Jesus håller på att välja ut sjuttio lärjungar som ska förbereda vägen för honom och bota sjuka och berätta att Guds rike är nära, se Luk 10:1-20. Jesus är tre månader från sin död och det här missionsuppdraget kommer att kräva fullständig överlåtenhet. Nedan följer tre exempel på kandidater, där den första och den siste anmäler sig frivilligt, och Jesus måste pröva äktheten i deras överlåtenhet. På samma sätt som Elisa var tvungen att verkligen sätta Guds rike främst för att vara med Elia och ta del av den dubbla välsignelsen, kräver Jesus att hans blivande lärjungar sätter lärjungaskapet främst. Medan de gick längs med vägen mot Jerusalem, sade en man till honom: ”Herre, jag vill följa dig vart du än går.”

⁵⁸Jesus svarade: ”Rävarna har lyor och himlens fåglar har bon, men Människosonen har ingen plats där han kan vila sitt huvud.” Till en början verkar inte svaret ha någon koppling till det mannen säger; han ville ju följa Jesus! Men Gud ser inte bara till det yttre utan till hjärtat, se 1 Sam 16:7. Det verkar som om mannen inte riktigt visste att lärjungaskapet skulle innebära att ge upp bekvämlighet och materiell trygghet.

⁵⁹Till en annan sade Jesus: ”Följ mig!” Men mannen svarade: ”Herre, låt mig först gå och begrava min far.”

⁶⁰Då sade Jesus: ”Låt de döda begrava sina döda, men gå du och förkunna Guds rike.” Den judiska begravningen skedde i två steg. Så fort som möjligt, helst samma dag, begravdes den döde i en gravkammare. Familjen höll sedan en sju dagars sorgeperiod, följt av trettio dagar av mindre intensiv sorg. Inte förrän ett år senare ansvarade äldste sonen för att flytta benen till en s.k. benkista. Det är ytterst osannolikt att Jesus skulle träffat på den här äldste sonen de få timmarna innan hans far var begravd, i stället är det någon gång efter den första begravningen. Vad mannen egentligen säger är att han ber om uppskov på kanske upp till elva månader innan han tänker följa Jesus. Då är det försent, Jesus är redan uppstånden och det här missionsuppdraget avslutat.

⁶¹En annan man sade: ”Herre, jag vill följa dig, men låt mig först ta farväl av dem där hemma.”

⁶²Jesus svarade: ”Den som ser sig om när han har satt sin hand till plogen, han passar inte för Guds rike.” Här finns ännu en likhet med Elisas kallelse, där Elia tillät honom säga farväl till sin familj, se 1 Kung 19:20. Men här ser vi att Jesu kallelse är mer radikal än den mest radikale profeten på gamla testamentets tid.