Lukas 15:1-23

¹Alla skatteindrivare och syndare höll sig hela tiden nära Jesus för att lyssna på honom.

²Men fariséerna och lagexperterna muttrade irriterat (diskuterade i hemlighet med varandra) och sade: ”Den mannen tar emot (välkomnar) syndare och äter med dem.”

³Då berättade Jesus denna liknelse:

⁴”Vilken man bland er som har hundra får och förlorar ett, skulle inte lämna de nittionio i vildmarken den vanliga betesmarken för fårhjordar och gå och leta efter det förlorade tills han finner det?

⁵När han hittar det blir han glad och lägger det över axlarna,

⁶och när han kommer hem samlar han sina vänner och grannar och säger till dem: ’Gläd er med mig, för jag har hittat mitt får som var förlorat.’

⁷Jag säger er, det blir mer glädje i himlen över en enda syndare som omvänder sig (totalt förändrar sitt sätt att tänka och agera), än över nittionio rättfärdiga som inte behöver omvändelse.”

⁸Jesus använder exempel från både kvinnors och mäns vardag för att förklara andliga sanningar. Direkt efter liknelsen om mannen med det förlorade fåret kommer nu en liknelse om en kvinna som söker och finner något hon förlorat. Lukas skriver för grekisktalande och använder det grekiska silvermyntet ”drachmer”. Det motsvarade den romerska denaren som var en arbetares dagslön. ”Eller om en kvinna har tio silvermynt (drachmer) och tappar bort ett av dem, tänder hon då inte en lykta och sopar huset det enkla jordgolvet och letar noga tills hon hittar det?

⁹När hon funnit det samlar hon sina väninnor och grannkvinnor och säger: ’Gläd er med mig, för jag har hittat det värdefulla myntet som jag hade förlorat.’

¹⁰Jag säger er att på samma sätt blir det glädje inför Guds änglar över en enda syndare som omvänder sig (totalt förändrar sitt sätt att tänka och agera).”

¹¹Sedan sade Jesus: ”En man hade två söner.

¹²Den yngre av dem sade till sin far: ’Far, ge mig på en gång den del av förmögenheten som tillhör mig.’ Då skiftade han sina tillgångar mellan dem. Den äldste sonen fick två tredjedelar och den yngre en tredjedel, se 5 Mos 21:17.

¹³Inte så många dagar senare samlade den yngre sonen ihop allt han ägde sålde sin del av det skiftade arvet och for bort till ett fjärran land. Han slösade bort sin rikedom genom att leva ett utsvävande liv ordagrant ’leva utan att spara eller hålla igen’.

¹⁴När han hade gjort slut på allt han hade, kom en svår hungersnöd över landet och han började lida nöd (stå i skuld, komma efter med betalningarna).

¹⁵Så han gick i väg och tvingade sig på (ordagrant ’limmade sig fast vid’) en av invånarna i landet som motvilligt anställde honom eftersom han var så enträgen. Han sände ut honom på sina marker för att vakta svin. Ett avskyvärt arbete för en jude eftersom svin ansågs vara orena djur, se 3 Mos 11:7; 5 Mos 14:8.

¹⁶Han längtade efter att få äta sig mätt på de fröskidor som svinen åt, men ingen gav honom något. Vissa manuskript har ’fylla buken med fröskidor’. Det förstärker kontrasten mot hans tidigare liv i överflöd då han kunde välja att äta det bästa; nu kan han tänka sig äta vad som helst för att dämpa hungern. Synden för en person djupare och djupare ner i misär och förnedring.

¹⁷Men när han hade tagit sitt förnuft till fånga (kommit till slutet av sig själv), sade han reflekterande: ’Hur många anställda hos min far har inte mat i överflöd, och här är jag, på väg att svälta ihjäl.

¹⁸Jag bryter upp (reser mig upp) och går till min far och säger till honom: »Far, jag har syndat mot himlen och mot dig (inför dig),

¹⁹jag förtjänar inte längre att kallas din son. Behandla mig som en av dina anställda.»’

²⁰Så han bröt upp och gick till sin egen far. Medan han fortfarande var långt borta fick hans far se honom vilket antyder att fadern väntade och tittade efter sin son. Fadern blev djupt rörd (kände stort medlidande) och sprang emot honom och omfamnade honom och kysste honom gång på gång. I den här kulturen sprang aldrig en äldre judisk man. Anledningen var att för att springa måste han fästa upp manteln, vilket gjorde att han exponerade sina bara ben, vilket var skamfyllt. Vad motiverade då fadern att bära den skammen? Enligt Talmud, den judiska skrift som innehåller tillägg och tolkningar till lagen, finns det en ceremoni som heter ”kezazah”. Den praktiserades om en judisk son lämnat det judiska samhället, levt med hedningar och sedan vände tillbaka hem. Stadens äldste mötte honom i stadsporten, krossade en kruka framför mannen - vilket symboliserade den brutna relationen med familjen, den judiska tron och samhället. Han var inte välkommen tillbaka. Anledningen att fadern springer kan vara att han vill möta sonen innan de äldste i samhället hinner utföra denna ceremoni. Fadern var villig att bära skammen för att upprätta sin son!

²¹Men sonen sade till honom: ’Far, jag har syndat mot himlen och mot dig (inför dig), jag förtjänar inte längre att kallas din son.’

²²Men fadern sade till sina anställda: ’Skynda er att ta fram den finaste dräkten (de mest ärofyllda festkläderna) och klä honom i den och sätt en ring på hans hand och sandaler på hans fötter. Både ringen och sandalerna var tecken på att han nu var en fri man, slavar var barfota.

²³Hämta den gödda kalven som var avsedd för något speciellt festligt tillfälle och slakta den, så ska vi äta och fira,