Markus 6:4-14

⁴Då sade Jesus till dem: ”En profet är inte föraktad (utan ära, respekt), förutom i sin hemstad och i sin egen familj (sitt eget hus).”

⁵Han kunde inte göra någon kraftgärning där, förutom att lägga händerna på några sjuka (svaga) och hela dem.

⁶Han förundrades över deras otro. Jesu mänskliga sida är synlig här där han blir förvånad och överraskad över deras brist på tro på honom. Han gick vidare till byarna (runt Nasaret i Galiléen, som i en cirkel) och undervisade.

⁷Han kallade till sig de tolv apostlarna och började sända ut dem två och två som sina sändebud och gav dem auktoritet (makt) över de orena andarna. Matteus gör en parvis uppräkning av de tolv, se Matt 10:1-4.

⁸Han befallde dem att inte ta med något på vägen förutom en vandringsstav - inget bröd, ingen lädersäck med proviant och packning, som också användes för att samla in gåvor, inga kopparmynt den lägsta valören i era bälten som ofta var en tyggördel med veck där man förvarade sina pengar.

⁹Ta ett par sandaler på era fötter, men inte dubbla tunikor (skjortliknande långt underklädesplagg). Välbärgade personer bar två tunikor närmast kroppen.

¹⁰Han sade till dem: ”När ni kommit in i ett hus, stanna där tills ni lämnar platsen till skillnad från andra kringvandrande som gick runt och tiggde från varje hus.

¹¹Om man inte tar emot er eller lyssnar på er, så gå från den platsen och skaka av dammet från era fötter. Det blir ett vittnesbörd mot dem.” Judarna ansåg att hedniska områden var befläckade och även marken orenad. Ortodoxa judar skakade därför demonstrativt av dammet från sina kläder och sandaler när de återvände till det heliga landet från en resa till icke-judiska områden. Jesus använder nu samma symbolik och jämställer en judisk stad i Galiléen, som inte ville veta av lärjungarna, med en hednisk stad. Denna uppmaning från Jesus verkar praktiseras även senare, se Apg 13:51; 18:6.

¹²De gav sig i väg två och två, i sex par och predikade för folket att de skulle omvända sig (förändra sitt sätt att tänka och agera). Samma budskap som både Johannes Döparen och Jesus hade predikat, se Matt 3:2; Mark 1:15.

¹³De drev ut många demoner och smorde många sjuka med olja och botade dem.

¹⁴Kung Herodes Antipas fick höra om Jesus, för hans namn hade blivit vida känt. Ryktet om Jesu verksamhet, och nu också de tolv som predikade och gjorde under i Jesu namn, hade nått Herodes Antipas, son till Herodes den store. Herodes Antipas regerade över Galiléen och Peréen och han bodde i Tiberias som han låtit bygga 20 e.Kr. Herodes Antipas var formellt inte kung utan landsfurste eller ”tetrark” som ursprungligen betecknade en furste över fjärdedelen av ett rike. Markus som skriver för den romerska världen, antagligen i Rom, använder ordet kung som är den mer informella titeln på regenterna i den östra delen av Romarriket. Man sade hans tjänstemän förde fram den allmänna uppfattningen: ”Det är Johannes Döparen som har uppstått från de döda, det är därför dessa krafter verkar i honom som gör att människor blir helade och tecken sker.”