1När de närmade sig Jerusalem, och var vid Betfage och Betania vid Olivberget, sände han i väg två av sina lärjungar
2och sade till dem: ”Gå in i byn där framme. Så fort ni kommer in där hittar ni ett åsneföl som är bundet och som ingen ännu har suttit på. Lös det och för det hit!
3Om någon frågar er varför ni gör detta så ska ni svara: ’Herren behöver det, och han kommer snart att skicka tillbaka det när han använt åsnefölet.’ ”
4De gick i väg och hittade ett åsneföl bundet vid porten, ute vid gathörnet, och de löste det.
5Några av dem som stod i närheten frågade: ”Vad gör ni, varför löser ni åsnefölet?”
6De två lärjungarna svarade som Jesus hade instruerat dem, och man lät dem gå.
7De förde åsnefölet till Jesus och lade sina yttermantlar på det, och han satte sig på det. På Bibelns tid i Mellanöstern symboliserade hästen krig och åsnan fred. Intåget i Jerusalem blir en markering från Jesus att han är en kung, men inte en politisk eller krigisk kung som många hade tänkt sig. Matteus, som skriver för judiska läsare och ofta kopplar händelserna till profetiska förutsägelser, har även med en referens till Sakarja i sin redogörelse av intåget. ”Se, din Konung kommer till dig på ett ödmjukt sätt, ridande på en åsna, på ett föl, ett lastdjurs föl”, se Sak 9:9; Matt 21:4.
8Många bredde ut sina kläder på vägen, och andra strödde ut lövbeklädda kvistar som de skurit av från träd som växte intill på fälten. Evangelierna använder lite olika ord för kvistar och tillsammans ger dessa ögonvittnesskildringar en bild av vad som hände. I Matt 21:8 står det ”kvistar”, antagligen från olivträd, och i Joh 12:13 ”palmkvistar”.
9De som gick före i följet tillsammans med dem som mötte honom från Jerusalem, se Joh 12:18 och de som följde honom från Betfage och Betania ropade citerade från Ps 118:25-26: ”Hosianna (Herre rädda oss)! Välsignad (prisad) är han som kommer i Herrens namn!
10Välsignat är vår fader Davids rike som kommer nu! Hosianna i höjden!”
11Jesus gick in i Jerusalem, in på tempelområdet, och studerade i detalj allt som försiggick där. Han såg hur man köpte och sålde, använde tempelområdet som en genväg mellan staden och Olivberget, se Mark 11:15-16. Dock väntar han till nästa dag innan han gör något åt saken. Det var redan sent och stadsportarna skulle snart stängas så han gick tillbaka ut till Betania tillsammans med de tolv. Marta, Maria och Lasarus bodde i Betania. Jesus övernattade ofta hos dem när han besökte Jerusalem.
12Nästa dag när de kom från Betania på väg in till Jerusalem blev han hungrig. Det var strax innan sextiden på morgonen, se Matt 21:18.
13Han fick på långt håll syn på ett fikonträd täckt med gröna blad. Han gick dit för att se om han kunde hitta några fikon där eftersom frukten kommer före löven. Men när han kom fram hittade han ingenting annat än blad, det var inte rätta tiden för fikon men det borde ändå ha funnits begynnande frukt.
14Trädet hade inte verbalt talat med Jesus, men likväl kommunicerat ett falskt budskap att det hade fikon, så Jesus svarade trädet och sade: ”Aldrig någonsin ska någon äta frukt från dig!” Hans lärjungar hörde detta. Fikonträdet är skapat att bära frukt innan det producerar löv. Detta fikonträd hade brutit mot hans befallning och hycklade, det utgav sig för att ha något som det inte hade. Fikonträdet är ofta en symbol på nationen Israel. Både denna händelse och nästa då templet renas är två starkt symboliska handlingar.
15När de kom till Jerusalem, gick han in på tempelområdet och började driva ut de som sålde och köpte i tempelområdet. Han välte omkull valutaväxlarnas bord, och bänkarna (stolarna) för dem som sålde duvor. Besökare som kom till templet kunde växla till sig den lokala valutan för att betala tempelskatten och köpa offerdjur i butiker utanför själva tempelplatsen, se 5 Mos 14:26. När affärsverksamheten med växelkontor och djur flyttade in i templet störde det rabbinernas undervisning, se Luk 2:46. Eftersom icke-judar inte fick gå innanför skiljemuren, var de hänvisade att be i den yttre förgården, och försäljningen störde deras böner, se Jes 56:7.
16Han tillät inte heller att man bar varor (hushållsvaror) över tempelplatsen. Många tog genvägen över tempelområdet mellan Jerusalem och Olivberget.
17Han undervisade dem och sade: ”Står det inte skrivet Jes 56:7: ’Mitt hus ska kallas ett bönens hus för alla folk (nationer).’ Men ni har gjort det till ett ’gömställe för rånare’ Jer 7:11.” Bara Markus har med den sista delen ”för alla folk” i citatet från Jesaja, se Matt 21:13; Luk 19:46. Rensningen av templet visar både symboliskt och praktiskt hur Jesus öppnar upp en plats för alla folk att tillbe Gud. Ordvalet ”rånare” i stället för ”tjuvar” visar att templet hade blivit tillhåll för organiserad brottslighet som helt öppet rånade, till skillnad från en tjuv som stjäl obemärkt.
18Översteprästerna och de skriftlärda (lagexperterna) hörde detta, och de började planera (leta efter ett tillfälle) att röja honom ur vägen. De var rädda för honom, eftersom hela folkskaran häpnade (överväldigades) över hans undervisning.
19När det blev kväll gick han Jesus och lärjungarna ut ur staden till Betania.
20När de gick förbi fikonträdet på morgonen nästa dag, tisdag, såg de att det hade torkat nerifrån roten.
21Petrus kom ihåg vad som skett och sade till honom: ”Rabbi, titta! Fikonträdet som du förbannade är redan förtorkat.” Trädet hade dött direkt när Jesus talade till det i vers 14, men det tog viss tid för ”bönesvaret” att bli helt manifesterat.
22Jesus svarade dem: ”Tro på Gud (håll fast vid Guds trofasthet)! Ordagrant: ”ha tro/trofasthet på/från Guds”. Grekiskan är tvetydig, ordet Gud är i genitiv, vilket gör att frasen också kan översättas: ”Ha Guds tro/trofasthet!”
23Jag säger sanningen till er, om någon (vem som helst) kommenderar (säger med auktoritet till) detta berg och Jesus tar Olivberget som de står vid som ett exempel: ’Bli förflyttat och kasta dig i havet!’ och inte tvivlar i sitt hjärta, utan tror att det han säger ska hända (det han verbalt uttrycker med sina läppar), han ska få vad som helst han säger (det ska ske).
24Därför säger jag er: Allt vad ni begär när ni ber som är enligt Guds vilja, se 1 Joh 5:14-15, tro att ni har fått det och ni ska få det.
25När ni står och ber den vanliga positionen för en jude att be, ska ni förlåta dem som ni har något otalt med. Då ska också er Far i himlen förlåta er era överträdelser.” Jesus undervisade ofta om bön, se Matt 6:10-15; Luk 11:1-4; Luk 18:1-14. Guds vilja och förlåtelse är två viktiga förutsättningar för bönesvar.
27De kom till Jerusalem igen, och när han gick omkring på tempelområdet och undervisade, se Matt 21:23 kom översteprästerna och de skriftlärda och de äldste fram till honom.
28De frågade honom: ”Vad har du för fullmakt (auktoritet) att göra detta? Vem har gett dig den fullmakten?” De syftar antagligen på Jesu agerande dagen innan då han drev ut dem som sålde och köpte, men även tidigare händelser som intåget i templet och barnens lovsång till honom. Svaret är förstås att han gör sin Faders vilja, men ett sådant svar skulle göra att han blev anklagad för hädelse. De religiösa ledarnas fråga är ingen oskyldig undran utan en fälla, som Jesus lätt genomskådar.
29Jesus svarade: ”Jag har en fråga till er. Svara på den, så ska jag säga vad jag har för fullmakt att göra detta.
30Dopet Johannes döpte med, var det från himlen eller från människor? Svara mig på det!”
31De överlade med varandra (diskuterade mellan sig): ”Om vi svarar: ’Från himlen’, säger han: ’Varför trodde ni då inte på honom?’
32Men ska vi svara: ’Från människor?’ ...” Det vågade de inte för folket, eftersom alla ansåg att Johannes verkligen var en profet.
33Därför svarade de: ”Vi vet inte.” De judiska ledarna var fast i ett dilemma som de själva skapat. De frågar dock inte ”Vad är sant?” eller ”Vad är rätt?” utan ”Vad är säkrast för oss?” Att inte ta ställning är den väg hycklare och de som bara följer den rådande opinionen ofta tar. Så gjorde varken Jesus eller Johannes, se Mark 12:14; Matt 11:7-10. Jesus vägrar spela med i deras spel. Då sade Jesus till dem: ”I så fall säger jag inte heller er vad jag har för fullmakt att göra detta.”
