1Det var två dagar kvar till påsken (pesach) och det osyrade brödets högtid. Dessa två judiska högtider firades årligen under våren. Översteprästerna och de skriftlärda sökte efter ett listigt sätt att gripa Jesus och döda honom.
2De sade: ”Inte under högtiden, för då kan det bli upplopp bland folket.” Pesach infaller alltid på samma datum varje år, den 14 i Nisan i den judiska kalendern. Pesach firas till minne av uttåget ur Egypten. Varje familj äter en Sedermåltid där man återupplever uttåget med ceremonier, nattvard, berättelser och speciella maträtter som t.ex. bittra örter som påminner om slaveriet. Nästa dag och under en vecka firas sedan det osyrade brödets högtid, se 3 Mos 23:4-8. För att påminna om att uttåget skedde hastigt, äter man osyrat bröd utan jäst. På hebreiska kallas det matza och liknar vårt tunnbröd. Före högtiden städar familjerna sina hem och slänger ut allt syrat bröd, hebreiska chametz.
3När Jesus var i Betania som gäst i Simon den spetälskes hus och låg till bords, kom en kvinna Maria, se Joh 12:3 som hade med sig en alabasterflaska med parfym (olja för smörjelse) av dyrbar äkta nardus exklusiv parfym från norra Indien. Hon bröt sönder flaskan och hällde ut den över hans huvud.
4Några av de som var där blev arga (kände ilska på grund av att de upplevde att något orätt skedde). Judas var en av dem, se Joh 12:4. De sade till varandra: ”Varför detta slöseri med parfym (smörjelse, olja)?
5Den hade kunnat säljas för mer än tre hundra denarer en årsinkomst och getts till de fattiga.” De skällde ut (fnyste, och snäste mot) henne.
6Men Jesus sade: ”Låt henne vara! Varför besvärar (oroar) ni henne? Hon har gjort något gott (ärofyllt, vackert) för mig.
7De fattiga har ni ju alltid bland er och när ni vill kan ni göra gott mot dem, men mig har ni inte alltid.
8Det hon hade (ägde), det använde hon (hon gjorde vad hon kunde göra). Hon har i förväg smort min kropp inför min begravning.
9Jag säger er sanningen, överallt i världen där evangeliet predikas, där ska man också berätta vad hon gjorde och komma ihåg henne.”
10Markus visar ofta kontrasten mellan de som älskade Jesus och de som hatade honom. Direkt efter berättelsen om kvinnan som smort Jesus kommer Judas förräderi. Matteus, tullindrivaren som är noga med räkenskap, ger fler detaljer, och är den enda evangelisten som anger summan som Judas förhandlar sig till, se Matt 26:14-15. Trettio silvermynt var priset för en slav, se 2 Mos 21:32. Det motsvarar fyra månadslöner för en arbetare på Jesu tid, och var en tredjedel av värdet på kvinnans alabasterflaska med parfym, se vers 5. Det visar hur lågt både Judas och de judiska ledarna värderade Jesu liv. Judas Iskariot, som var en av de tolv, gick till översteprästerna för att förråda honom.
11När de hörde det gladde de sig inombords Judas förslag togs emot med mer glädje än man vågade visa och lovade honom pengar. Judas sökte efter (från och med nu var han helt upptagen med att hitta) ett lämpligt tillfälle att förråda Jesus.
12När det var dags att slakta påskalammet vilket brukade ske på torsdag förmiddag, inför den första dagen i det osyrade brödets högtid fredag kväll då man åt påskmåltiden, som förutom lammet bestod av osyrat bröd och bittra örter för att påminnas om slaveriet i Egypten, sade hans lärjungar till honom: ”Vart vill du att vi ska gå och förbereda så att du kan äta påskmåltiden?”
13Han skickade i väg två av sina lärjungar och sade till dem: ”Gå in i staden Jerusalem! Där ska en man som bär en vattenkruka möta er, följ honom! Detta måste varit ett tydligt tecken eftersom det var kvinnornas uppgift att bära vattenkrukor; män bar vinsäckar.
14I det hus han går in ska ni säga till ägaren: ”Mästaren säger, var är mitt gästrum där jag ska äta påskmåltiden med mina lärjungar?”
15Då ska han visa er ett stort rum på övervåningen, möblerat och redo. Sofforna vid borden var redan bäddade och i ordning för gästerna att lägga sig ned på. Förbered påskalammet för oss där.”
16Lärjungarna gick och kom in i staden, och de fann allt som Jesus hade sagt dem, och de förberedde påskmåltiden. Lammet skulle slaktas och grillas, det osyrade brödet skulle bakas, osv. Hela denna berättelse visar att Herren ville hemlighålla var han skulle äta påskmåltiden. Inte ens lärjungarna fick veta platsen. Till och med de två som förberedde måltiden var ovetande när de skickades in i Jerusalem. Detta antyder att Judas kanske ville förråda Jesus redan vid måltiden, men att Jesus sköt upp det till senare på kvällen.
17Enligt den judiska almanackan börjar nu på kvällen nästa dag, som är den 14:e i månaden Nisan. När det var kväll kom han dit med de tolv.
18Medan de låg till bords och åt, sade Jesus: ”Jag säger er sanningen, en av er ska förråda mig, en som äter med mig.”
19De blev bedrövade (visade att de var ledsna och sårade), och sade till honom en efter en: ”Det är väl inte jag, eller hur?”
20Han sade till dem: ”Det är en av de tolv, den som doppar bröd i skålen med sås av dadlar, russin och vinäger tillsammans med mig. Uttrycket ”doppar i samma skål” behöver inte vara ett tecken som pekar ut Judas, utan kan också mer generellt betyda ”att dela måltiden och gemenskapen.”
21Människosonen ska gå bort som det står skrivet om honom, men ve den människa som förråder Människosonen! Det hade varit bättre för honom om han aldrig hade blivit född.” I Johannes mer detaljerade beskrivning gestikulerar Petrus till Johannes, som sitter närmast Jesus, och ber honom fråga vem det är. Jesus doppar då ett bröd och ger det till Judas. Trots det verkar inte Johannes och Petrus förstå vem det var, se Joh 13:18-30.
22Medan de åt tog han ett helt bröd (en rund osyrad brödkaka), prisade (tackade) Gud och bad välsignelse över det, sedan bröt han det och gav åt dem och sade: ”Ta emot, ät, detta är (representerar) min kropp.”
23Han tog en bägare med vin och när han tackat Gud, gav han dem, och alla drack ur den.
24Han sade till dem: ”Detta är (representerar) mitt blod som bekräftar det nya (bättre) förbundet (starkaste formen av kontrakt), mitt blod som utgjuts (spills ut) för många.
25Jag säger er sanningen, jag ska inte dricka frukten från vinstocken, förrän den dag då jag dricker det på nytt (ett nytt sätt, med en ny kvalitet) i Guds kungarike.”
26Efter att ha sjungit en lovsång gick de ut till Olivberget. Enligt den judiska traditionen sjöngs Psalm 113 och 114 före måltiden och Psalm 115-118 efter måltiden.
27Då medan de vandrade ut från Jerusalem via Kidrondalen mot Getsemane sade Jesus till dem: ”Ni ska alla komma på fall (ta anstöt, överge mig), för det står skrivet: Jag ska slå (dräpa) herden, och fåren i hjorden ska skingras. Jesus citerar fritt från Sak 13:7.
28Men efter min uppståndelse ska jag gå före er till Galiléen.”
29Petrus svarade honom: ”Även om alla andra kommer på fall (tar anstöt, överger), så ska då jag aldrig göra det!”
30Jesus sade till honom: ”Jag säger sanningen till dig, denna natt innan en enda tupp har galt två gånger som en varning på vad som håller på att ske kommer du att ha förnekat mig tre gånger.”
31Men Petrus försäkrade med eftertryck (med många ord och upprepade gånger): ”Om jag så måste dö med dig, ska jag aldrig, nej aldrig, förneka dig!” Samma sak sade också alla de andra lärjungarna.
32Getsemane, som ordagrant betyder ”olivpress”, var en olivodling vid foten av Olivberget omgärdad av en mur med en eller flera olivpressar. Platsen var bekant och kanske ägdes den av någon vän till Jesus eller till hans lärjungar. Liksom mycket annat i Bibeln inte är en slump, är just den plats där oliver pressades och krossades, där Jesus prövas och pressas till det yttersta. Sedan gick Jesus med dem till ett ställe som heter Getsemane. Han sade till åtta av sina lärjungar: ”Sitt kvar här vid ingången till trädgården, medan jag ber!”
33Han tog med sig Petrus, Jakob och Johannes, och började bäva (en plötslig våg av fruktan mötte honom) och en enorm tyngd kom över honom (det starkaste grekiska ordet för psykisk press).
34Sedan sade han till dem: ”Min själ är djupt bedrövad, ända till döds jag förgås av själslig ångest. Stanna kvar här och vaka!” Uppmaningen kan betyda att vara vakna och be, men också att hålla uppsikt för att säga till när de som skulle gripa honom kom.
35Det är nu omkring midnatt. Jesus gick lite längre bort, kastade sig till marken och bad att om möjligt få bli förskonad från denna stund.
36Han sade: ”Abba (pappa), min Fader! Allt är möjligt för dig. Ta bort denna kalk från mig, men inte vad jag vill, utan vad du vill.” ”Abba” betyder pappa på arameiska, som var det språk Jesus och hans lärjungar talade till vardags. De första ord ett litet barn lärde sig säga var ”abba” - pappa, och ”imma” - mamma. Uttrycket ”Abba Fader” visar på den öppenhet och nära familjerelation som råder i bönen.
37När han kom tillbaka till Petrus, Jakob och Johannes en timma senare och fann att de sov sade han till Petrus: ”Simon, sover du? Orkade du inte ens hålla dig vaken en timme?
38Ni måste vaka (vara vakna, alerta), och be, så att ni inte kommer i frestelse! Anden är villig, men köttet är svagt den syndfulla naturen kan lätt bli frestad.”
39Han gick bort på nytt och bad med samma ord.
40När han kom tillbaka fann han dem igen sovande eftersom deras ögon var så tyngda av sömn. De visste inte vad de skulle svara honom.
41Han kom tillbaka för tredje gången och sade till dem: ”Sover ni fortfarande och vilar er? Det räcker. Timmen har kommit, nu ska Människosonen överlämnas i syndarnas händer.
42Stå upp, låt oss gå. Han som ska förråda mig är nära.”
43Jesus såg troligen nu mellan träden fackelljusen av den stora folkskaran som närmade sig. På en gång medan han ännu talade kom Judas, en av de tolv. Med honom var en stor folkskara romerska soldater, se Joh 18:3, och tempelvakter, se Luk 22:52 med svärd och påkar, utsänd av översteprästerna och de skriftlärda och folkets äldste Sanhedrin.
44Förrädaren hade kommit överens med dem om ett tecken och sagt: ”Den som jag kysser är det, grip honom och för bort honom under säker bevakning.” Den dåtida vanliga hälsningen med en kyss som beskrev respekt och vördnad blev här ett tecken för svek.
45När Judas kom gick han direkt fram till Jesus och sade: ”Rabbi (min lärare)!” och kysste honom intensivt.
46De tog tag i Jesus och grep honom.
47Men en av dem som stod bredvid drog sitt svärd och gjorde ett utfall mot översteprästens tjänare och högg av honom örat. Det var Petrus som utdelade hugget mot tjänaren som hette Malkus, se Joh 18:10. Petrus siktade troligen mot halsen, men Malkus duckar så att bara örat träffas. Jesus helar honom, se Luk 22:51. Att det bara är Johannes som tar med namnen kan bero på att han skriver sitt evangelium sist när Petrus redan är död, medan de övriga evangelieförfattarna är försiktigare och inte vill utlämna hans namn eftersom det kunde få juridiska följder för Petrus.
48Jesus sade till dem: ”Som mot en brottsling (rövare som rånade och överföll människor) har ni gått ut med svärd och påkar för att fängsla mig.
49Dag efter dag satt jag i templet och undervisade utan att ni grep mig! Men detta hände för att Skrifterna skulle uppfyllas.”
50Då övergav de alla lärjungarna honom och flydde. I grekiskan ligger stark betoning på att alla gjorde detta och Jesus var ensam kvar med dem som gripit honom.
51En ung man följde efter Jesus, med bara ett linnekläde (linneskynke) på kroppen. Honom grep de tag i,
52men han lämnade linneklädet kvar och sprang i väg naken. Det är bara Markus som omnämner denna händelse. Kanske var det evangelieförfattaren själv, vars familj bodde i Jerusalem, se Apg 12:12. Ordet för linne används bara här och i Mark 15:46 där det beskriver linneduken som Jesu döda kropp sveptes in i. Oavsett vem mannen var så visar händelsen på den aggressiva inställningen hos folket som försökte fånga honom. Hotet mot Jesu efterföljare var verkligt.
53Det Stora rådet, Sanhedrin, det högsta beslutande organet bland judarna med 71 medlemmar från fariséerna och saddukéerna var helt eller delvis samlade hemma hos översteprästen och väntade på att Jesus skulle föras dit, se Matt 26:3. Rådet kunde aldrig på eget initiativ lägga fram en anklagelse; bara om vittnen kom och begärde få sin sak prövad togs frågan upp. Det var därför någon var tvungen att ange honom, och man behövde även vittnesmål mot honom. De förde Jesus till översteprästen Kaifas, se Matt 26:57. Där samlades alla översteprästerna och de äldste och de skriftlärda.
54Petrus följde efter på avstånd ända till översteprästens innergård. Även lärjungen Johannes var med och det var han som ordnade så att Petrus kunde komma in genom porten, se Joh 18:16. Där satte han sig bland tjänarna både husets tjänare och tempelvakter som nyss varit med och gripit Jesus och värmde sig vid elden.
55Översteprästerna och hela rådet Sanhedrin sökte få fram något falskt vittnesmål mot Jesus så att de kunde döma honom till döden, men de lyckades inte.
56Många vittnade (gång på gång) falskt mot honom, men deras vittnesmål stämde inte överens.
57Då stod några upp och gav detta falska vittnesmål mot honom:
58”Vi har hört att han har sagt: ’Jag ska bryta ner detta tempel som är byggt med händer och på tre dagar bygga ett annat som inte är gjort med händer.’ ”
59Men deras vittnesmål stämde inte heller överens.
60Då reste sig översteprästen upp ibland dem och frågade Jesus: ”Ska du inte svara på deras vittnesmål mot dig?”
61Men Jesus var tyst och svarade inte. Han uppfyllde profetian från Jes 53:7. Då frågade översteprästen honom: ”Är du Messias, den Välsignades son.” Ordagrant: ”är du Kristus”, som är den grekiska översättningen av hebreiskans Messias, som betyder ”den Smorde”.
62Jesus svarade: ”Jag Är. Ni ska få se Människosonen sitta på Maktens högra sida platsen för ära och makt, Ps 110:1 och komma bland himlens moln Dan 7:13.”
63Då slet översteprästen sönder sina tunikor (skjortliknande långt underklädesplagg). Att slita sönder sina kläder var det judiska uttrycket för att visa häftig sorg eller fasa, se 1 Mos 37:29, 34; 2 Kung 18:37; 19:1; Jer 41:5; Apg 14:14. Tunikan var det innersta plagget. Bara välbärgade personer bar två tunikor, se Mark 6:9. Ordet ”slita sönder” förstärker att det var en dramatisk scen. Översteprästen tog tag i halslinningen med sina händer och rev upp sina båda tunikor någon decimeter. Lagen förbjöd översteprästen att riva sönder sina kläder för privat sorg, se 3 Mos 10:6; 21:10. Dock verkar detta vara tillåtet då han agerade som en domare och uttryckte sin förskräckelse över en hädelse som yttrats i hans närvaro. Han sade: ”Vad behöver vi nu ha fler vittnen till?
64Ni har nu själva hört hädelsen. Vad är ert beslut?” Alla de som var samlade i Stora rådet dömde honom skyldig till döden.
65Några började sedan spotta på honom och täckte hans ögon och slog honom med knytnävarna och sa: ”Profetera!” Även vakterna slog honom i ansiktet med sina handflator.
66Medan Petrus befann sig nere på den öppna gårdsplanen kom en av översteprästens tjänsteflickor dit.
67När hon fick se Petrus sitta där och värma sig tittade hon noga på honom och sade: ”Du var också med den där nasarén, Jesus.”
68Men han förnekade och sade: ”Jag vet inte och förstår inte vad du pratar om!” Sedan gick han ut på den yttre gården. Petrus går undan från skenet från elden som hade avslöjat hans identitet för en av tjänsteflickorna. Då gol tuppen.
69När tjänsteflickan vid porten fått syn på honom började hon igen säga samma sak till dem som stod i närheten: ”Han är en av dem!” I Matt 26:71 är det tydligt att det är en annan tjänsteflicka än den i vers 66. Utifrån Joh 18:25 var det inte bara en tjänsteflicka som pratade utan flera tjänare, men det var antagligen hon som tog initiativet och var den pådrivande att försöka avslöja Petrus.
70Petrus förnekade det på nytt (upprepade gånger). En stund senare en timme, se Luk 22:59 kom de som stod där vid porten fram till Petrus och sade: ”Visst är du också en av dem, du är ju från Galileen!” Uppe i Galiléen pratade man en bredare lantligare dialekt som inte gick att dölja, se Matt 26:73.
71Då började han förbanna önska sig själv förbannad av Gud om det han sade inte var sant och svor på nytt en ed vid Guds namn och sade sedan: ”Jag känner inte den mannen som ni talar om.”
72Omedelbart efter detta gol en tupp för andra gången. Då kom Petrus ihåg det som Jesus hade sagt till honom: ”Innan tuppen hinner gala två gånger, ska du tre gånger förneka mig.” Han bröt ihop under högljudd gråt och gick ut, se Matt 26:75.
