Romarbrevet 8:5-24

⁵De som är (vanemässigt följer, domineras och styrs) av köttet (den syndfulla naturen, egen styrka, vilja, känslor) tänker på (är fullt upptagna med) det som hör till köttet, men de som är av (vanemässigt följer) Anden tänker på det som hör till Anden.

⁶Köttets sinne är död, men Andens sinne är liv och frid både nu och för evigt.

⁷Orsaken är att köttets sinne är i fiendskap mot Gud. Det underordnar sig inte Guds lag och kan det inte heller.

⁸De som lever i köttet kan inte behaga Gud.

⁹Ni däremot lever inte i köttet utan i Anden, eftersom Guds Ande bor i er. Den som inte har Kristi Ande tillhör inte honom.

¹⁰Om Kristus bor i er är visserligen kroppen död på grund av synden, men Anden är (har och ger) liv på grund av rättfärdigheten.

¹¹Och om Anden från honom som uppväckte Jesus från de döda bor i er, då ska han som uppväckte Kristus från de döda också göra era dödliga kroppar levande genom sin Ande som bor i er.

¹²Vi har alltså skyldigheter, syskon (bröder och systrar i tron), men inte mot vår köttsliga natur så att vi ska leva efter köttet.

¹³Om ni lever efter köttet kommer ni att dö. Men om ni genom Anden dödar kroppens gärningar kommer ni att leva.

¹⁴För alla som leds (ständigt drivs) av Guds Ande är Guds söner (barn).

¹⁵För ni tog inte emot en slaveriets ande som leder till fruktan, utan ni har tagit emot barnaskapets Ande, i vilken vi ropar (hjärtligt och innerligt): ”Abba (pappa), min Fader!” Den som tagit emot Jesus har blivit adopterad in i Guds familj, vilket innebär full rätt till allt som föräldern äger. ”Abba” betyder pappa på arameiska som var det språk Jesus och hans lärjungar talade till vardags. De första ord ett litet barn lärde sig säga var pappa och mamma, ”abba” och ”imma”. Uttrycket ”Abba Fader” visar att vi får vara Guds barn och ha en nära familjerelation till vår himmelske Fader.

¹⁶Anden själv vittnar med (till) vår ande att vi är Guds barn,

¹⁷och om vi är hans barn, så är vi också hans arvingar. Å ena sidan Guds arvingar, å andra sidan medarvingar till Kristus, förutsatt att vi delar hans lidande för att också få dela hans härlighet (ära).

¹⁸Jag har kommit fram till (efter att noga beräknat alla för- och nackdelar), att den här tidens lidanden betyder ingenting i jämförelse med (kan inte, och är inte ens värdiga att jämföras med) den härlighet (ära, glans) som ska uppenbaras i oss (över oss, bli vår).

¹⁹För hela skapelsen (allt skapat) väntar (längtar innerligt med förväntan) på att Guds söner (barn) ska uppenbaras (bli synliga). De troende är nu Guds barn, men den härlighet som finns i detta barnaskap är ännu inte uppenbarad. Det kommer först att ske då Jesus kommer tillbaka, se 1 Joh 3:2.

²⁰Hela skapelsen (allt skapat, naturen) har blivit lagd under förgängelsen (utsattes för fåfänglighet, meningslöshet), inte av egen vilja utan på grund av honom som lade den därunder. Gud tillät det att ske. Ändå finns det hopp om

²¹att skapelsen en gång ska bli fri från sitt slaveri under förgängelsen (förfall, oordning) och få den frihet som Guds barn får när de förhärligas.

²²Vi vet ju att hela skapelsen har ropat (suckat) och lider tillsammans i smärta (i födslovåndor) fram till nu.

²³Och inte bara den, även vi som har fått en försmak av Andens gåvor (förstlingsfrukter, se 2 Kor 1:22; Ef 1:14) suckar inom oss medan vi troget väntar på vår adoption (barnaskapet), vår kropps befrielse.

²⁴För i detta hopp denna förvissning att kroppen ska befrias är vi frälsta (helade, upprättade, befriade). Men ett hopp (en förväntan) som man sett är inte ett hopp, för hur kan någon hoppas på något han redan har sett (upplevt)?