Lukas 20:19-34

¹⁹De skriftlärda och översteprästerna hade gärna gripit honom i den stunden (där och då), men de fruktade folket. De förstod att det var dem som han hade talat om i liknelsen.

²⁰De skriftlärda och översteprästerna, se vers 19 vaktade på Jesus för att hitta ett tillfälle att snärja honom. De skickade ut spioner från två grupperingar, fariséer och herodianer, se Mark 12:13. De skulle låtsas vara ärliga (rättfärdiga) för att få fast honom för något som han sade, så att de kunde utlämna honom åt ståthållarens makt och myndighet. Man vill få honom att säga något mot den romerska staten för att kunna få honom fälld i en civil rättegång. Judarna hade inte rätt att döma någon till döden; det var bara det romerska styret som kunde göra det.

²¹De frågade honom: ”Mästare, vi vet att du talar och undervisar rätt och inte tar någons parti utan lär ut sanningen om Guds väg.

²²Är det tillåtet för oss att betala skatt till Caesar (kejsaren) eller inte?” Om Jesus svarade ”ja” skulle det reta upp judarna som hatade den romerska ockupationen, medan ett ”nej” skulle kunna leda till åtal för uppror mot romerska staten.

²³Men han genomskådade deras list och sade till dem:

²⁴”Låt mig se ett mynt (en denar). Vems bild och överskrift har den?” De svarade: ”Caesars.” Caesar var både namnet och titeln på den romerska kejsaren.

²⁵Då sade han till dem: ”Ge då Caesar vad som tillhör Caesar, och Gud vad som tillhör Gud.” Människan är skapad till Guds avbild, se 1 Mos 1:26-27. På samma sätt som myntet var präglat av kejsaren och tillhörde honom, bär människan Guds bild i sitt innersta och tillhör honom. En denar var det vanligaste romerska myntet, värdet motsvarade en dagslön för en arbetare. På ena sidan fanns en bild på den dåvarande kejsaren Tiberius huvud, och längs med kanten en inskrift på latin: Tiberius Caesar Augustus - den gudomlige Augustus son. De romerska mynten ansågs vara en hädelse bland judarna och fick inte användas i templet. Texten och bilden bröt mot både det första och andra budet - att inte ha några andra gudar och att inte göra några ingraverade bilder.

²⁶De kunde inte fånga honom i något av hans ord inför folket. Helt förundrade (förvånade) över hans svar teg de.

²⁷Sedan kom det fram några saddukéer, de är den mest liberala religiösa gruppen som förnekar att det finns en uppståndelse. De trodde inte heller på något övernaturligt som änglar, se Apg 23:8.

²⁸De sade: ”Mästare, Mose har gett oss föreskriften att om någon dör barnlös ska hans yngre ogifte bror gifta sig med änkan och skaffa efterkommande åt brodern. En korrekt sammanfattning av 5 Mos 25:5-10, som garanterar en barnlös änka försörjning i ett samhälle där hon annars skulle tvingats ut i tiggeri. Seden bevarar också den avlidne mannens namn. Dessa äktenskap kallas leviratsäktenskap, från det hebreiska ordet levir, som betyder svåger. Seden fanns redan före Mose lag, se 1 Mos 38:8.

²⁹Nu fanns där sju bröder. Den förste tog sig en hustru men dog barnlös.

³⁰Den andre yngre brodern

³¹och den tredje gifte sig med henne, och så gjorde alla sju, men de dog utan att få några barn.

³²Till sist dog också kvinnan.

³³Vid uppståndelsen, vems hustru blir hon? De har ju alla varit gifta med henne.” Saddukéerna ville visa på orimligheten med en uppståndelse med hjälp av detta exempel som de troligtvis använt som argument i tidigare diskussioner med fariséerna. Exemplet kan komma från en berättelse från apokryferna, Tobit 3:7-15, där just en kvinna gift sig med sju män utan att ha fått barn. De antog att den uppståndna kroppen skulle vara som den nuvarande mänskliga kroppen, se även Paulus resonemang i samma ämne i 1 Kor 15:12-58.

³⁴Jesus svarade dem: ”Den här världens människor (söner av den här tidsåldern) gifter sig och blir bortgifta.