Lukas 19:5-40

⁵När Jesus kom till det stället, såg han upp och sade till honom: ”Sackeus, skynda dig ner, för i dag måste jag komma och stanna i ditt hus (bli kvar där över natten).”

⁶Sackeus skyndade sig ner och tog emot honom med glädje.

⁷Men när folket såg det mumlade de förargat: ”Han har tagit in (både för att äta och sova över) hos en syndare (en som medvetet och vanemässigt syndar).”

⁸Men Sackeus stod där och sade till Herren: ”Herre, hälften av det jag äger ger jag åt de fattiga, och om jag har bedragit någon (vilket jag gjort), ger jag honom fyrdubbelt tillbaka.” Enligt Mose lag skulle den som handgripligen stulit något betala tillbaka det fyrfalt, se 2 Mos 22:1. Tillgångar man lurat till sig skulle återgäldas med fulla beloppet plus tjugo procent, se 4 Mos 5:6-7. Detta hade räckt i Sackeus fall. Överväldigad av Jesu godhet och kärlek till honom väljer han att betala igen mer än vad lagen krävde.

⁹Jesus sade till honom: ”I dag har frälsning kommit till denna familj, eftersom också han är en Abrahams son,

¹⁰för Människosonen har kommit för att uppsöka och frälsa det som var förlorat.”

¹¹Sackeus, och många med honom i Jeriko, arbetade med pengar. Nu ger Jesus en liknelse om just pengar, som illustrerar förvaltarskap. På samma sätt som i tidigare liknelser i Lukas kommer anledningen och förklaringen i inledningen, se Luk 18:1, 9. Man trodde han skulle gå upp till Jerusalem och göra revolt mot det romerska styret, men Jesus vill förklara att han kommer att gå bort för att sedan komma tillbaka som kung. Det finns likheter med liknelsen om talenterna i Matt 25:14-30, men det är två olika liknelser. Jesus berättade liknande men olika liknelser vid olika tillfällen. När de lyssnade till detta berättade Jesus ännu en liknelse. Eftersom han var nära Jerusalem och de trodde att Guds rike skulle bli synligt (ta form) omedelbart,

¹²sade han: ”En man av förnäm släkt (född ädel med hög status) reste till ett land långt borta för att få ett kungarike (bli kung och auktoritet att regera) och sedan komma tillbaka. Liknelsen anspelar troligen på verkliga händelser. Herodes den store reste 40 f.Kr. till Rom för att få sin kungatitel bekräftad av Kejsaren. På samma sätt gjorde hans son Arkelaus, efter sin fars död 4 f.Kr. Judarna motsatte sig att Arkelaus skulle få den titeln, vilket även finns med i liknelsen, se vers 14. För Lukas läsare blir parallellen att de judiska ledarna motsatte sig Jesu anspråk att vara deras kung. Jesu uppståndelse är hans resa till himlen. En dag ska han också komma tillbaka för att upprätta tusenårsriket.

¹³Han kallade till sig tio av sina tjänare och gav dem tio silvermynt. De fick ett mynt var: det näst högsta grekiska myntet ”mina”, vilket är hundra denarer och motsvarade fyra månadslöner för en arbetare - en förhållandevis ganska liten summa för att se om de var trogna i det lilla, se vers 17. Han sade till dem: ’Förvalta dessa (köp och sälj, investera dem) tills jag kommer tillbaka.’

¹⁴Men hans landsmän hatade honom och skickade ett sändebud efter honom för att säga: Vi vill inte ha denne man som kung över oss.

¹⁵När han sedan kom tillbaka, efter att ha mottagit kungariket, lät han kalla till sig tjänarna som han hade gett pengarna. Han ville veta hur mycket var och en hade tjänat genom att förvalta de fyra månadslönerna som var och en fått.

¹⁶Den förste kom fram och sade: ’Herre, ditt silvermynt (mina) har genererat (inbringat) tio silvermynt (mina).’ 1 000 % avkastning

¹⁷Kungen svarade honom: ’Bra gjort, du gode tjänare! Eftersom du har varit trogen (trofast) i något mycket litet, ska du ha ansvar för tio städer.’ Ett ovanligt grekiskt ord används för ”genererat” här och är inte samma som ”gett” i vers 18. Ordagrant kan det översättas ”har arbetat vid sidan om” originalsumman.

¹⁸Sedan kom den andre och sade: ’Herre, ditt silvermynt har gett fem silvermynt.’ 500 % avkastning

¹⁹Kungen svarade honom: ’Du ska ansvara över fem städer.’ Kungen är inte främst ute efter avkastningen, snarare är det troheten och trofastheten som är det viktiga och avgörande.

²⁰En annan tjänare kom fram och sade: ’Herre, se här är ditt mynt. Jag har lagt undan (förvarat) det i en svetthandduk (linneduk).

²¹Jag var ständigt rädd för dig, eftersom du är en sträng (hård) man. Du gör uttag på det du inte satt in på banken, och skördar det du inte sått.’ Tjänaren hade en helt fel bild av sin herre som gav generöst och oproportionerligt, se vers 17 och 19. Ordet ”svetthandduk” kommer från det latinska ordet för svett. Det var en handduk eller näsduk som användes för att torka av svetten från ansiktet. Den sysslolöse tjänaren hade ingen användning för sin svetthandduk och lade i stället myntet i den. Ordet används också för linneduken som den döde sveptes in i vid begravningen, se Joh 11:44; 20:7.

²²Kungen den ädle mannen som nu blivit kung, se vers 12 sade till honom: ’Efter dina egna ord ska jag döma dig, du onde tjänare. Om du visste att jag var en sträng man som tar ut vad jag inte satt in och skördar vad jag inte sått.

²³Varför satte du då inte in mitt silvermynt på banken? Då hade jag fått igen det med ränta när jag kom hem.’ Räntan i det dåtida Mellanöstern var hög, upp till 50 %. På Jesu tid fanns det en övre gräns på 12 % i Romarriket.

²⁴Till dem som stod bredvid sade han: ’Ta ifrån honom silvermyntet och ge det till honom som har tio silvermynt.’

²⁵De sade till honom: ’Han har ju redan tio silvermynt.’

²⁶Han svarade: ’Jag säger er att var och en som har ska få, men den som inget har ska bli fråntagen även det han har.

²⁷Men mina fiender som inte ville ha mig som kung över sig, hämta hit dem och hugg ner dem här inför mig.’ ” Sista veckan av Jesu liv upptar en stor del av alla evangelier. Den infaller under våren i den judiska månaden Nisan. Dagarna kan delas in på olika sätt, men Kärnbibelns rubriker utgår ifrån den klassiska synen att Jesus rider in i Jerusalem på den första dagen i veckan, firar påskmåltiden på torsdagen, dör på fredagen och uppstår på söndagen, tre dagar senare.

²⁸När Jesus sagt detta hemma hos Sackeus i Jeriko och antagligen stannat över natten där, gick han nästa morgon vidare framåt (framför lärjungarna), upp mot Jerusalem.

²⁹När han närmade sig byarna Betfage och Betania vid det berg som kallas Olivberget, skickade han i väg två av sina lärjungar

³⁰och sade: ”Gå in i byn framför er! När ni kommer in ska ni hitta ett åsneföl stå bundet där som ingen ännu suttit på. Lossa det och för det till mig.

³¹Om någon frågar er varför ni löser det ska ni svara: ’Herren behöver det.’ ”

³²Så de två utsända gick i väg och fann att det var precis som han hade sagt dem.

³³Medan de löste fölet frågade ägarna: ”Varför löser ni fölet?”

³⁴De svarade: ”Herren behöver det.”

³⁵De ledde det till Jesus och lade sina mantlar på det och hjälpte Jesus upp.

³⁶Medan han red fram bredde man ut sina mantlar på vägen.

³⁷När han närmade sig vägen som leder ner från Olivberget öster om Jerusalem började hela skaran av lärjungar i glädje prisa Gud högt för alla de mäktiga kraftgärningar som de hade sett.

³⁸De sjöng från Psalm 118:26, som sjöngs under påskhögtiden: ”Välsignad är konungen, han som kommer i Herrens namn! Fred i himlen och ära i höjden!”

³⁹Några fariséer i folkmassan sade då till honom: ”Lärare, säg åt dina lärjungar att tiga.”

⁴⁰Han svarade: ”Jag säger er att om de tiger kommer stenarna att ropa.” Hela skapelsen var medveten om vad som hände, medan fariséerna inte hade förstått det.