Lukas 24:7-43

⁷att Människosonen måste bli överlämnad till syndfulla människors händer och bli korsfäst, och på den tredje dagen uppstå igen.” Luk 9:22

⁸Då kom de ihåg hans ord.

⁹När de hade återvänt från graven berättade de allt detta för de elva och de andra som var samlade, antagligen i det övre rummet där de tidigare firat påsken och nu hade för vana att träffas, se Apg 1:13.

¹⁰Det var Maria från Magdala och Johanna och Maria, Jakobs mor, och de andra kvinnorna som var med dem som talade om det för apostlarna.

¹¹Men dessa ord lät som rena galenskapen (hysteriskt nonsens), och de trodde inte alls på kvinnorna.

¹²Men Petrus och Johannes, se Joh 20:3-9 steg upp och sprang till graven. När han lutade sig in (böjde sig ner och tittade in), såg han bara linnebindlarna men ingen kropp. Han gick i väg, fylld av förundran över vad som hade hänt.

¹³Två av dem var på väg till en by som hette Emmaus, som ligger elva kilometer (sextio stadier) från Jerusalem. En tvåtimmars vandring nordväst från Jerusalem. Den ene av lärjungarna var Kleopas, se vers 18. Den andre är okänd, det skulle kunna vara hans hustru Maria som var med vid korset när Jesus dog, se Joh 19:25.

¹⁴De samtalade med varandra (delade sina upplevelser, känslor, och tankar) om allt det som hade hänt.

¹⁵Under tiden de samtalade och förde en livlig diskussion med varandra, hade Jesus kommit nära dem och gick med dem,

¹⁶men något hindrade deras ögon från att känna igen honom.

¹⁷Jesus sade till dem: ”Vad är det ni diskuterar med varandra medan ni går här (vad är det ni argumenterar för och emot)?” Då stannade de upp och såg bedrövade (ledsna) ut.

¹⁸Den ene som hette Kleopas svarade: ”Du måste vara den ende som har varit i Jerusalem och inte vet vad som har hänt där under dessa dagar.”

¹⁹Han frågade dem vad som hänt, och de svarade: ”Det som har hänt med Jesus från Nasaret. Han var en profet och bevisade det genom de mäktiga saker han gjorde och sade inför Gud och alla människor.

²⁰Hur våra överstepräster och ledare i Stora rådet, Sanhedrin, det högsta beslutande organet bland judarna utlämnade honom till de romerska makthavarna för att bli dömd till döden, och korsfäste sedan honom.

²¹Vi hoppades (såg fram emot) att han var den som skulle befria (återlösa) Israel från romarnas förtryck. Förutom detta så är det nu den tredje dagen sedan detta hände.

²²Dessutom har några kvinnor i vår grupp förvånat oss. De var vid graven tidigt i morse,

²³och när de inte hittade hans kropp kom de tillbaka och sade att de hade sett änglar (budbärare) i en syn, som sade att han levde!

²⁴Några av dem som var med oss begav sig då till graven, och det som kvinnorna sagt stämde graven var tom, men de såg inte Jesus.”

²⁵Då sade han till dem: ”Förstår ni inte (varför är ni okunniga om detta)? Varför är ni så tröga i hjärtat att tro på det som profeterna har sagt?

²⁶Måste inte Kristus lida detta innan han går in i sin härlighet (majestät)?” Den negativa partikeln i grekiskan förväntar sig ett underförstått positivt svar - ”ja, det var helt nödvändigt att han led på korset innan han ärades.”

²⁷Sedan började han från början med Moseböckerna och gick vidare genom alla profeterna och förklarade för dem vad som står om honom i Skrifterna. Några av de passager som Jesus tog upp var kanske: 1 Mos 22 - Berättelsen som inom judendomen kallas Akeda - ”bindandet” av Isak. Här finns många profetiska skuggbilder mellan Isak och Jesus. Abraham förde sin ende son Isak till Moria berg, som är samma plats som Jerusalem dit Fadern förde sin ende Son Jesus. Isak bar själv veden, Jesus bar korset; båda var i 30-årsåldern; en bagge fastnade med huvudet i ett törnsnår och fick bli ett ställföreträdande offer, Jesus kröntes med en törnekrona och dog en ställföreträdande död för hela mänskligheten. 2 Mos 12 - Påskhögtiden instiftas. Klockan tre på eftermiddagen offrades det felfria ettårslammet, samma klockslag som Guds Lamm dog på korset. 3 Mos 16 - som talar om syndabocken som tog Israels skuld på sig och skickades ut i vildmarken. 4 Mos 21 - kopparormen i öknen, se Joh 3:14-16. 5 Mos 21:23 - där det sägs att förbannad är var och en som hängs upp på trä, se Gal 3:13-14. Jes 53 - Han var föraktad, förtrogen med lidande, genomborrad, bar våra överträdelser, lagd i en rik mans grav, osv.

²⁸När de nu närmade sig byn Emmaus dit de var på väg, låtsades han som om han skulle gå vidare. Jesus är artig och tvingar sig aldrig på någon, han låter oss välja om vi vill bjuda in honom.

²⁹Men de övertalade honom och sade: ”Var kvar hos oss, det blir snart kväll och dagen är snart slut.” Då gick han in och stannade kvar hos dem.

³⁰När han låg till bords med dem, tog han ett bröd och tackade (välsignade) Gud, sedan bröt han det och gav det till dem. Den inbjudne gästen Jesus, tar nu rollen som herre och leder måltiden.

³¹Nu öppnades deras ögon och de kände igen honom. Samma fras används bara en gång tidigare och det är efter syndafallet, då Adams och Evas ögon öppnas, se 1 Mos 3:5. Då försvann han ur deras åsyn.

³²De sade till varandra: ”Blev vi inte rörda ända in i hjärtat (brann inte våra hjärtan inom oss) när han talade med oss på vägen och öppnade (förklarade meningen i) Skrifterna för oss?”

³³De bröt omedelbart upp från måltiden och återvände till Jerusalem samma kväll, se vers 29. De judiska högtiderna firas alltid mitt i månaden, då det är fullmåne. I månskenets ljus vandrade de två timmar tillbaka, se vers 13. De kom till de elva och de andra församlade,

³⁴som sade: ”Herren är verkligen uppstånden, och han har visat sig för Simon Petrus!”

³⁵Då berättade också de Emmausvandrarna detaljerat om vad som hade hänt på vägen, och hur de hade känt igen honom när de bröt brödet.

³⁶Medan de talade om detta de olika rapporterna lärjungarna fått om att Jesus kanske var uppstånden, stod Jesus själv mitt ibland dem och sa: ”Frid över er.” Den vanliga judiska hälsningsfrasen, en önskan om frid, välgång och allt gott på alla områden. Man kan tro att lärjungarna skulle bli glada över att se Jesus.

³⁷Men de blev rädda och skräckslagna och trodde (var helt övertygade, tänkte gång på gång) att de såg en ande.

³⁸Då sade han: ”Varför är ni så skrämda (bekymrade), varför reser sig tvivel (inre tankar och ifrågasättande resonemang) i era hjärtan?

³⁹Se mina händer och mina fötter, det är verkligen jag. Ta på mig och se, en ande har ju inte kött och ben som ni ser att jag har.” Jesus säger inte ”kött och blod”, eftersom blodet hör till den förgängliga kroppen, se 1 Mos 9:4. Kött och blod kan inte ärva Guds rike, se 1 Kor 15:50. Jesu blod är framburet i det allra heligaste i himmelen, se Heb 9:12. Uttrycket ”kött och ben” visar att Jesus är samma person som tidigare, fast med en uppståndelsekropp.

⁴⁰När han sagt detta visade han dem sina händer (handleder) och sina fötter.

⁴¹Men då de upprymda av glädje och förundran ännu inte kunde tro frågade han: ”Har ni något att äta här?”

⁴²De räckte honom en bit stekt fisk i vissa manuskript står det att de också räckte honom en honungskaka,

⁴³och han tog den och åt inför deras ögon.