Apostlagärningarna 27:16-44

¹⁶Vi kom i lä bakom en liten ö som hette Kauda och lyckades med nöd och näppe bärga skeppsbåten. Skeppsbåten användes för transport mellan skepp och land, och som livbåt.

¹⁷När de hade fått upp den ombord, använde de nödutrustningen och slog trossar om skrovet. Eftersom de var rädda för att kastas upp på Syrtenbankarna reven i Sidra- och Gabèsbukten vid Afrikas nordkust släppte de ner drivankaret och lät skeppet driva.

¹⁸Vi var hårt ansatta av stormen. Dagen därpå började de vräka lasten överbord,

¹⁹och på tredje dagen kastade de med egna händer skeppets utrustning i sjön.

²⁰Varken sol eller stjärnor syntes på flera dygn, och den starka stormen låg på så att vi till sist förlorade allt hopp om räddning.

²¹Ingen hade velat äta något på länge på grund av sjösjuka och oro. Då steg Paulus fram mitt ibland dem och sade: ”Ni män skulle ha lytt mitt råd att inte gå ut från Kreta. Då hade ni besparat er den här skadan och förlusten.

²²Men nu uppmanar jag er att fatta mod. Inte en enda av er ska mista livet, bara fartyget ska gå under.

²³En ängel från den Gud som jag tillhör och tjänar stod nämligen hos mig i natt,

²⁴och han sade: Var inte rädd, Paulus. Du ska stå inför kejsaren, och alla som seglar med dig har Gud skänkt dig.

²⁵Så fatta mod, ni män! Jag litar på Gud att det blir som han sagt mig.

²⁶Vi måste bara stranda på en ö.” Det profetiska ordet Paulus delar uppmuntrar och ger hopp, se 1 Kor 14:3.

²⁷När den fjortonde natten kom och vi fortfarande drev omkring på Adriatiska havet, började sjömännen vid midnatt förstå att vi närmade oss land.

²⁸De lodade och fick ett djup på 35 meter (tjugo famnar). Lite längre fram lodade de igen och fann att djupet var 27 meter (femton famnar).

²⁹De var nu rädda att vi skulle driva på något skarpt skär, så de kastade ut fyra ankare från aktern och önskade sedan bara att det skulle bli dag.

³⁰Men sjömännen gjorde ett försök att fly från skeppet. De firade ner livbåten i sjön under förevändning att de skulle kasta ut ankare från fören.

³¹Paulus sade till officeren och soldaterna: ”Om de inte stannar kvar ombord kan ni inte bli räddade.”

³²Då kapade soldaterna trossarna på skeppsbåten och lät den driva bort.

³³Strax före gryningen uppmanade Paulus alla att äta. Han sade: ”I fjorton dagar har ni nu väntat och varit utan mat och inte ätit.

³⁴Därför uppmanar jag er att äta. Det är nödvändigt för att ni ska bli räddade, för ingen av er ska mista så mycket som ett hårstrå på sitt huvud.”

³⁵När han hade sagt detta tog han ett bröd, tackade Gud inför dem alla, bröt det och började äta.

³⁶Då fick alla nytt mod och tog sig mat, de också.

³⁷Vi var totalt 276 personer ombord.

³⁸När de hade ätit och var mätta lättade de skeppet genom att kasta spannmålslasten i sjön.

³⁹När det blev dag kände de inte igen landet, men de fick syn på en bukt med sandstrand och bestämde sig för att om möjligt låta skeppet driva upp där. På Maltas norra strand finns en bukt som kallas Paulus bukt, och är enligt traditionen denna plats.

⁴⁰De kapade ankarna och lämnade dem i havet. Samtidigt löste de trossarna från styrårorna, hissade förseglet för vinden och styrde mot stranden.

⁴¹Men de drev emot ett rev (ordagrant ”en plats öppen för två hav”) där skeppet gick på grund. Fören borrade sig in och stod orubbligt fast, medan aktern började brytas sönder av de kraftiga bränningarna.

⁴²Soldaternas plan var då att döda fångarna så att ingen skulle kunna simma i väg och fly.

⁴³Men officeren ville rädda Paulus och hindrade dem från att utföra sin plan. Han befallde att de simkunniga skulle hoppa i vattnet först och ta sig i land

⁴⁴och därefter de övriga, en del på plankor och andra på vrakdelar från skeppet. På det sättet blev alla räddade och kom i land.