Apostlagärningarna 8:18-27

¹⁸Men när Simon såg att Anden gavs genom apostlarnas handpåläggning, kom han till dem med pengar

¹⁹och sade: ”Ge den kraften till mig också, så att den jag lägger händerna på får den helige Ande.”

²⁰Petrus sade till honom: ”Till fördärvet med dig och dina pengar, om du tror att Guds gåva kan köpas för pengar!

²¹Du har ingen del eller lott i den här saken, för ditt hjärta är inte uppriktigt inför Gud.

²²Omvänd dig därför från din ondska och be till (bönfall) Herren så att han, om möjligt, förlåter dig vad du tänker i ditt hjärta.

²³Jag ser att du är full av bitter galla och fast i orättfärdighetens band.”

²⁴Simon svarade: ”Be ni för mig (bönfall) till Herren, så att inget av det ni sagt drabbar mig.” Det starkaste ordet för bön ”deomai” används här och i vers 22. Det beskriver en bön för ett stort behov.

²⁵Sedan de vittnat och predikat Herrens ord vände de Petrus och Johannes tillbaka till Jerusalem. På vägen hem till Jerusalem förkunnade de evangeliet i många byar i Samarien. Denna evangelisationssatsning som startades av den grekisktalande juden Filippus, fortsatte nu av två hebreisktalande judar!

²⁶Mitt i ett intensivt väckelseskeende kallas nu Filippus från de stora skarorna för att betjäna en människa. En Herrens ängel talade till Filippus och sade: ”Stå upp och gå söderut (vid middagstiden då solen är i söderläge) på den vägen som går från Jerusalem ner till Gaza - ökenvägen (genom obebyggda områden).” Gaza låg omkring åtta mil sydväst om Jerusalem. Det var den sista vattenposten före öknen på vägen mot Egypten. Detta budskap kan tyckas lite märkligt rent mänskligt sett. Vad skulle Filippus göra där?

²⁷Han stod upp och gick. Plötsligt kom den etiopiske finansministern (som ansvarade för skattkammaren) förbi denna väg. Han var en mäktig hoveunuck hos Kandace, drottningen i Etiopien. Han hade rest till Jerusalem för att tillbe,