1Nu efter sabbaten, i gryningen på första dagen i veckan tidigt på söndagen, vid sextiden kom Maria från Magdala och den andra Maria Jakob och Joses mor, se Matt 27:56 för att se (inspektera, undersöka) graven.
2Plötsligt blev det en stor jordbävning, för en Herrens ängel kom ner från himlen och rullade bort stenen framför graven där Jesus var begravd och satte sig på den. Jordbävningen orsakades av ängeln, men upplevdes troligen som ett efterskalv till den tidigare jordbävningen, se Matt 27:51-52.
3Hans utseende (form, yttre) var som ett ljussken (en blixt, en lysande stjärna), och hans kläder vita som snö,
4och de som vaktade 4-16 vakter, kanske fler, se Matt 27:66 blev så förskräckta för honom att de skakade okontrollerat och blev som döda och blev liggande orörliga på marken.
5Men ängeln sade till kvinnorna: ”Var inte rädda! Jag vet att ni letar efter Jesus som var korsfäst.
6Han är inte här för han har uppstått som han har sagt. Kom och se var han låg!
7Skynda er sedan att gå till lärjungarna och säg detta till dem: ’Jesus har uppstått från de döda, han ska gå före er in till Galiléen där ni ska få se honom.’ Se, nu har jag berättat för er (nu har jag utfört mitt uppdrag och gett budskapet till er).” Varken här eller i något annat av evangelierna beskrivs exakt hur uppståndelsen har gått till. Verbformen i vers 6, ”han har uppstått” är dock i passiv form vilket pekar på det faktum att Jesus var uppstånden av Gud. Ängeln rullade inte bort stenen för att Jesus skulle kunna komma ut. Anledningen var att hans efterföljare skulle kunna komma in och se att graven var tom!
8De lämnade snabbt graven, och fyllda av bävan och stor glädje sprang de för att berätta det för hans lärjungar. Att kvinnorna springer och visar både bävan och glädje visar att de trodde på ängelns ord redan innan de mötte den uppståndne Jesus. Jämför med lärjungarnas reaktion som inte tog kvinnornas ord på allvar, se Luk 24:1.
9Medan de var på väg mötte plötsligt Jesus dem och sade: ”Var glada (var hälsade)!” En vardaglig hälsningsfras. De gick fram och grep tag om hans fötter och tillbad honom (böjde sig ner i ödmjukhet, föll på knä).
10Då sade Jesus till dem: ”Var inte rädda! Gå och säg till mina bröder att de ska gå till Galiléen. Där ska de få se mig.”
11Medan de var på väg kom några av vakterna till staden och rapporterade för översteprästerna vad som hade hänt.
12Efter att de samlats tillsammans med de äldste och utformat en plan, gav de en stor summa pengar åt soldaterna,
13och sade: ”Säg att hans lärjungar kom på natten och förde bort kroppen medan vi sov,
14och om ståthållaren får höra om det, tar vi hand om det och ser till att ni inte råkar illa ut.”
15De tog emot pengarna och gjorde som de blivit instruerade, och detta rykte är spritt bland judarna ända till i dag. Det var förenat med dödsstraff för en romersk soldat att sova på sitt skift. Det krävdes en stor summa pengar och en säker garanti att inte råka illa ut om vakterna skulle gå med på detta erbjudande.
16De elva lärjungarna begav sig till Galiléen, till det berg där Jesus hade stämt möte med dem.
17När de fick se honom på avstånd, tillbad de honom (böjde de sig ner i ödmjukhet, föll de ned på knä), men några tvivlade (höll på att tappa tron). Vissa av lärjungarna hade trott att Jesus skulle återupprätta staten Israel och befria dem från romarnas förtryck, men eftersom det inte skett så tvivlade de på om Jesus verkligen hade makt. Detta ord för tvivla används bara här och i Matt 14:31, där Petrus ser på de yttre omständigheterna i stället för att tro och lita på Jesu ord.
18Jesus kom närmare. Han bröt tystnaden och sade till dem: ”All auktoritet (all makt att regera) i himlen och på jorden har getts till mig.
19Gå därför ut och gör lärjungar av alla folk (etniska grupper, folkslag), döp (nedsänk, grekiska ’baptizo’) dem i Faderns, Sonens och den helige Andes namn
20och lär (instruera) dem att hålla (bevara, noggrant lyssna på) allt som jag har befallt er. Kom ihåg, jag är med er ända till tidens slut (tidsålderns slut, fullbordande).”
