1Bland fariséerna i Jerusalem där Jesus och lärjungarna befann sig fanns en man som hette Nikodemus, en ledare bland judarna. Hans namn betyder ordagrant ”en som segrar”. Han var en av de 71 medlemmarna i Stora rådet, Sanhedrin, som var det högsta juridiska beslutsfattande organet bland judarna.
2På natten kom han till Jesus. Kanske kom han på natten för att inte bli sedd tillsammans med Jesus, eller så var det för att få mer tid med Jesus. Det kan även bildligt tala om att han var bekymrad, dvs. ”i en mörk stund”. Inom judendomen är natten också förknippad med reflektion och kunskap, se Ps 19:3. Vi vet att detta samtal måste ha berört Nikodemus. Han är senare med och tar hand om Jesu kropp, se Joh 19:38-42. En lärjunge tillbringade all tid med sin lärare, så Jesu lärjungar var troligen också med. Samtalet måste ha etsat sig fast i den unge Johannes minne eftersom han tar med det här i sitt evangelium. Nikodemus inleder dialogen med Jesus och sade: ”Rabbi (min lärare), vi vet (har förstått eftersom vi sett allt du gjort) att du är sänd från Gud som en lärare, för ingen kan göra dessa tecken (under, mirakler) som du gör, om inte Gud är med honom.”
3Nikodemus använde frasen ”vi” men Jesus svarade honom och blir personlig: ”Med all säkerhet (amen, amen) säger jag dig: Om en människa inte är född på nytt (från ovan) kan hon inte se (ha en klar förståelse av) Guds rike.”
4Nikodemus svarade: ”Hur kan en människa födas när han är en gammal (gråhårig) man? Man kan väl inte komma in i sin mors mage och födas igen, eller hur det är ju omöjligt?”
5Jesus svarade: ”Med all säkerhet (amen, amen) säger jag dig: Om inte en människa har blivit född av vatten och (det vill säga) Ande (vind), kan hon inte komma in i Guds rike. Ibland har ”vatten” tolkats som en referens till vattendopet eller den naturliga födseln, men det är inte troligt. I samtalet med Nikodemus väger Skriftens egna definitioner av ”vatten och ande” tungt. Jesus tillrättavisar Nikodemus just för att han inte ser de sambanden, se vers 10. Vatten och ande används synonymt i Jes 44:3. Samma parallell finns även i Hes 36:25-27 där vattnet också symboliserar en andlig förnyelse - Gud ska tvätta Israels folk rena och ge dem ett nytt hjärta och fylla dem med sin ande. I nästa kapitel finns kopplingen mellan ande och vind, se Hes 37:9. Det stämmer överens med parallellerna i vers 3, 7 och 8. I nästa kapitel används vatten också som en bild på andligt liv, se Joh 4:13.
6Det som är fött av kött (mänsklig natur) är kött, och det som är fött av Anden är ande.
7Var inte förvånad (börja inte spekulera på ett omoget sätt) över att jag bokstavligen sade: ’Ni alla du Nikodemus, ni fariséer och judar, ja alla människor måste födas på nytt (från ovan).’
8Vinden (anden) blåser vart den vill och du hör dess sus (röst, ton), men du vet inte varifrån den kommer eller vart den är på väg. På samma sätt är det med alla som är födda av Anden.” Det grekiska ordet ”pneuma” betyder både vind och ande. Jesus använder ordets dubbla betydelse i en liknelse där ett naturligt fenomen illustrerar en andlig verklighet. På samma sätt som vi inte kan se eller kontrollera vinden, kan vi ändå se dess verkningar och höra den. Nikodemus verkade ha tolkat det Jesus sade på ett rent fysiskt plan.
9Nikodemus svarade genom att fråga: ”Hur kan allt detta ske?”
10Jesus svarade och sade: ”Du är Israels lärare och förstår inte (har ingen personlig erfarenhet av) detta? Nikodemus, som var en av de främsta lärarna i Skriften, borde känt till och förstått gamla testamentets profetior om Frälsaren, t.ex. Jes 44:3-5; Hes 37:9-10.
11Med all säkerhet (amen, amen) säger jag dig Nikodemus: Vi talar om det vi vet (har en klar förståelse av) och vi vittnar om det vi sett (och prövat), men ändå tar ni judiska ledare inte emot våra bevis (vittnesbörd). I detta svar växlar svaret från ”jag” till ”vi” för att sedan gå tillbaka till ”mig” i nästa vers. Utifrån sammanhanget kan ”vi” syfta på ”jag och profeterna”, ”jag och den helige Ande”, ”jag och lärjungarna här” eller kanske refererar det till ”vi lärare” se vers 1 och 10. Oavsett syftningen är det Jesus som vet, ser och vittnar!
12Vers 12-18 formar en kiasm. Ordet tro återkommer flera gånger. Det ramar in hela stycket, se vers 12 och 18. Det återkommer också som en inre ram i vers 15 och 16b kring huvudbudskapet i vers 16a. I den andra nivån nämns Människosonen och ”sin son”, se vers 14 och 17. Om ni inte tror på mig när jag berättar om det som hänt här och nu på jorden, hur ska ni då tro (lita på) mig när jag berättar om det som händer i himlen?
13Ingen har någonsin stigit upp till himlen, förutom han som steg ner från himlen - Människosonen, som är (har sitt hem) i himlen.
14På samma sätt som Mose reste upp (lyfte upp) ormen i öknen på en påle, se 4 Mos 21:8-9, så är det nödvändigt att Människosonen blir upprest på ett kors och bli upplyft till himlen,
15så att var och en som tror (lutar sig mot, förlitar sig) på honom väljer att få evigt liv.
16För så mycket älskade (så högt värdesatte) Gud världen att han gav sin ende Son, för att var och en som tror på honom inte ska gå under (vara förlorade), utan ha evigt liv.
17För Gud sände inte sin son för att döma (straffa, förkasta) världen, utan för att världen genom honom skulle bli frälst (räddad, helad, befriad, trygg, bevarad).
18Den som tror (lutar sig mot, förlitar sig) på honom är inte dömd (straffad, förkastad), men den som inte tror är redan dömd, eftersom han inte har trott på Guds ende Son. Försoningen på korset illustreras genom kopparormen med en för Nikodemus välkänd händelse i slutet på israeliternas ökenvandring från 4 Mos 21. Tidigare generationer hade klagat, men nu används ett grövre ord för att klaga och folket säger rent ut att de är trötta på ”denna eländiga manna” som Gud försåg dem med, se vers 5. Man gör uppror och ifrågasätter varför Gud och Mose har fört dem från Egypten för att dö i öknen. Israeliternas beskydd försvinner och giftiga ormar dyker upp i lägret. När Jesus undervisar om bön i Luk 11:11, tar han just en liknelse om att inte ens en ond far skulle ge sin son en orm om han bad om en fisk att äta. Israeliterna ville inte längre ha med Gud att göra, och han svarade på deras bön. Kopplingen till den gamle ormen, Satan själv, är tydlig i de ormar som letar sig in i tältlägret och dödar folket. Den som väljer bort Gud får i stället Satan som sin Herre. Folket besinnar sig och erkänner sin synd i vers 7: ”Vi syndade när vi klandrade Herren och dig. Be till Herren att han tar bort ormarna från oss.” I samtalet med Nikodemus liknas synden vid dessa giftormar. Synden finns inte bara omkring oss, den har också bitit oss alla. På samma sätt som kopparormen fästes upp i öknen gjordes Jesus till synd och bar den på korset, men den som ser upp på honom i tro blir frälst, se Joh 6:40.
19I följande stycke, vers 19-21, återkommer tre liknande fraser med ”ljuset” och verbet ”komma” som ramar in och förstärker budskapet. Ljuset har kommit och människan har fått ett val: att komma till ljuset eller att inte komma till det. Detta är grunden (orsaken) till domen: Ljuset har kommit till världen, men människorna älskade mörkret mer än ljuset eftersom deras handlingar var onda (förgiftade, destruktiva).
20För alla som gör onda handlingar (vanemässigt lever i ondska) hatar (avskyr) ljuset, de kommer inte till ljuset för där kommer deras gärningar (aktiviteter, sätt att leva) att avslöjas.
21Men den som handlar efter sanningen (har valt att ständigt leva i sanningen), kommer till ljuset, för att det ska bli uppenbart att hans gärningar är gjorda i Gud (gudomliga, gjorda med Guds hjälp).”
22Jesus och lärjungarna har varit i Jerusalem under påsken, se Joh 2:23. I föregående stycke beskrevs mötet med Nikodemus som skedde där, se vers 1-21. Efter påsken vandrar Jesus och lärjungarna runt i Judéen. Sedan gick Jesus och hans lärjungar till den judiska landsbygden Judéen, där han blev kvar (tillbringade tid) med dem och döpte.
23Johannes Döparen döpte också i Ainon, nära Salim halvvägs mellan Galiléen och Döda havet, för där fanns mycket vatten. Människor kom ständigt dit för att döpa sig.
24Johannes hade nämligen ännu inte blivit kastad i fängelse. Matt 14:3-4; Mark 1:14; Luk 3:19-20
25Nu (därför) uppstod en diskussion mellan Johannes lärjungar och en jude om den ceremoniella reningen.
26De kom till Johannes och sade: ”Rabbi, mannen som var hos dig på andra sidan Jordan och som du vittnade om, han döper och alla flockas kring honom.”
27Johannes Döparen svarade: ”En människa kan inte ta emot någonting, om det inte ges honom från himlen.
28Ni kan själva intyga att jag har sagt, jag är inte Messias, men jag är sänd framför (innan, som en banbrytare för) honom.
29Den som har bruden är brudgummen, men brudgummens vän Johannes Döparen som står där och hör honom, gläder sig stort (ordagrant ’med lycka’) när han hör brudgummens röst. Detta är nu min glädje som nu har blivit fulländad.
30Det är nödvändigt att han måste bli större (viktigare, växa sig stor), medan jag blir mindre.”
31Den sista delen, vers 31-36, kan vara en fortsättning på Johannes Döparens svar eller en sammanfattande kommentar av evangelisten med slutsatserna från berättelserna om Nikodemus och Johannes Döparen. Han som kommer från ovan är över alla (är störst, har högsta rang), den som kommer från jorden tillhör jorden, och talar från jorden (talar från ett världsligt perspektiv, i jordiska termer). Han som är från himlen är över alla.
32Vad han har sett och hört vittnar han om, ändå tar ingen emot vad han säger (hans vittnesbörd). Människor i allmänhet förkastade Jesu budskap.
33Men den som tar emot hans vittnesbörd bekräftar att Gud är sann (älskar sanningen och talar alltid sanning, kan inte ljuga).
34För den som Gud har sänt talar ord från Gud grekiska ordet ”rhema”, specifika ord levandegjorda av den helige Ande, Gud ger inte honom sin Ande i ett begränsat mått utan överflödande, obegränsat.
35Fadern älskar Sonen och har gett allt i hans hand (auktoritet).
36Den som tror på (lutar sig mot, förlitar sig på) Sonen har evigt liv (äger nu Guds överflödande liv, själva kärnan och meningen med livet, äkta liv). Men den som inte söker (lyder, tror på) Sonen får aldrig se (uppleva) livet, utan förblir under Guds straffdom Guds vrede mot synden.
