Johannes 11:20-49

²⁰När Marta hörde att Jesus var på väg, gick hon ut för att möta (konfrontera, ifrågasätta) honom, medan Maria satt kvar i huset.

²¹Marta sade till Jesus: ”Herre, om du hade varit här skulle min bror inte ha dött.

²²Men jag vet (har en klar förståelse av) att Gud kommer att ge dig vad du än ber (begär av) honom om.”

²³Jesus sade till henne: ”Din bror ska uppstå igen (komma tillbaka till livet).”

²⁴Marta svarade honom: ”Jag vet (har en klar förståelse av) att han ska uppstå igen, vid uppståndelsen på den sista (yttersta) dagen.”

²⁵Jesus sade till henne: ”Jag är uppståndelsen och livet, den som tror (litar) på mig ska leva även om han dör,

²⁶och den som lever (kontinuerligt har Guds överflödande liv inom sig) och tror på mig ska aldrig någonsin dö. Tror du på detta?”

²⁷Hon svarade honom: ”Ja Herre, jag tror att du är Kristus, Guds Son, han som skulle komma till världen.”

²⁸När Marta sagt detta gick hon bort och kallade på sin syster Maria, och viskade i hemlighet till henne: ”Mästaren är här (han är nära) och han kallar på dig vid namn.”

²⁹När Maria hörde detta reste hon sig snabbt upp och gick till honom.

³⁰Jesus hade inte ännu kommit in i byn utan var kvar på samma ställe där Marta hade träffat honom.

³¹När de judar som var med Maria inne i huset för att trösta henne såg att hon rest sig upp hastigt och gått ut, följde de efter henne eftersom de trodde hon skulle till graven för att gråta.

³²När Maria nu kom dit där Jesus var och såg honom, föll hon ner vid hans fötter och sade till honom: ”Herre, om du varit här skulle min broder inte vara död.”

³³När Jesus såg henne brista ut i högljudd gråt gång på gång, och att judarna som följt med henne också grät högljutt, blev han djupt upprörd (kände vrede) i sin ande, och kände smärta (oro).

³⁴Han sade: ”Var har ni lagt honom?” De svarade honom: ”Herre, kom och se.”

³⁵Jesus grät stilla (fällde tårar i tysthet).

³⁶Judarna sade: ”Se hur han höll av (hade ett starkt vänskapsband med) honom.”

³⁷Men några av dem sade: ”Kunde inte han som öppnade ögonen på den blinde mannen, gjort så att Lasarus inte behövt dö?”

³⁸Det kan finns flera orsaker till Jesu vrede. Kanske kände han en upprördhet över alla skenheliga ceremonier med anställda gråterskor och flöjtspel som var vanligt på en dåtida begravning. Ett annat skäl kan ha varit otron han mötte eller anklagelserna att det var hans fel att Lasarus dött - han som är livet självt! Men kanske riktade sig vreden först och främst mot döden och djävulen som han kommit för att besegra. Jesus blev upprörd till vrede igen och gick till graven. Det var en klippgrav med en sten för öppningen.

³⁹Han sade: ”Ta bort stenen!” Då sade Marta, den dödes syster: ”Herre, vid det här laget luktar han, det har ju gått fyra dagar sedan han dog.”

⁴⁰Jesus sade till henne: ”Sade jag inte till dig att om du trodde (litade, lutade dig emot) mig skulle du få se Guds härlighet?”

⁴¹Så de tog bort stenen där den döde låg, och Jesus lyfte upp sina ögon och sade: ”Fader, jag tackar dig för att du har hört mig.

⁴²Jag vet att du alltid hör mig, men jag sade detta med tanke på de människor som står här runtomkring, så att de ska kunna välja att tro att du sänt mig.”

⁴³När han sagt detta, ropade han med hög röst: ”Lasarus, kom ut!”

⁴⁴Mannen som varit död kom ut, hans händer och fötter var virade med band av linne, och ansiktet inlindat i (övertäckt med) en duk. Jesus sade till dem: ”Gör honom fri på en gång och låt honom gå!”

⁴⁵Många judar som hade kommit till Maria och sett (på avstånd betraktat) vad Jesus gjorde, kom till tro på (litade, lutade sig emot) honom.

⁴⁶Men några av dem gick tillbaka till fariséerna och berättade vad Jesus gjort. Hur Jesus hade uppväckt Lasarus från döden.

⁴⁷Därför sammankallade översteprästerna och fariséerna Stora rådet. Sanhedrin, det högsta beslutande organet bland judarna med 71 medlemmar från fariséerna och saddukéerna. Rådet kunde aldrig på eget initiativ lägga fram en anklagelse; bara om vittnen kom och begärde få sin sak prövad togs frågan upp. Här är enda gången ordet Sanhedrin används i singular, vilket kan antyda att detta var ett informellt möte. I normala fall skulle översteprästen Kaifas, se vers 49, varit den som sammankallat mötet. De sade: ”Vad ska vi göra? För den här mannen gör många tecken (bevis, mirakler).

⁴⁸Om vi låter honom fortsätta på det här sättet, kommer alla att tro på honom, och romarna kommer att ta bort både vår plats templet i Jerusalem och vår nation.”

⁴⁹Men en av dem, Kaifas, som var överstepräst detta år sade till dem: ”Ni förstår ingenting,