Apostlagärningarna 4:29-34

²⁹Herre, se nu på deras hot och ge dina tjänare all frimodighet, så att de kan förkunna ditt ord,

³⁰medan du fortsätter att sträcka ut din hand för att bota de sjuka (vidröra, hela både andligt och fysiskt), och låta tecken (mirakler som bevisar) och under (som väcker förundran) ske genom din helige sons, Jesu namn.”

³¹När de slutat be (bönfallit) skakade platsen där de var samlade, och alla uppfylldes av den helige Ande, och de fortsatte att tala Guds ord med frimodighet. Ordet för be är ”deomai” som uttrycker en bön för ett stort behov. Grundordet ”deo” betyder att binda och klistra ihop någonting. Det ligger en antydan i ordet att den som ber kopplar ihop sig med bönesvaret för att få se det förverkligat. De fortsatte att tala Guds ord med frimodighet. Det dröjer lite innan den sista delen av bönen om under och tecken blir besvarad, se Apg 5:12. Det sker intressant nog först efter att Ananias och Safiras hyckleri har avslöjats, se Apg 5:1-11.

³²Alla de många som trodde var ett hjärta och en själ (sinne). Ingen av dem kallade något av det han ägde för enbart sitt, utan de hade allt gemensamt.

³³Med stor kraft (styrka) frambar apostlarna ständigt vittnesbördet att Herren Jesus hade uppstått, och stor nåd (favör, tacksamhet, glädje) vilade över dem alla.

³⁴Ingen av dem led någon nöd, för alla som ägde åkrar eller hus, sålde dem (vid behov) och bar fram (gav tillbaka) det belopp de fått,