1I föregående stycke är Paulus slutsats att vi är fria att äta kött offrat till avgudar, men vi har också ett ansvar inför andra troende som kan bli sårade. Det gör att vi ibland måste avstå från att göra vissa saker. Nu visar han hur han själv har applicerat dessa två principer i sitt eget liv. Är jag inte fri? Är jag inte apostel (sändebud, ambassadör)? Har jag inte sett vår Herre Jesus? Är inte ni mitt verk i Herren?
2Om jag inte är apostel för andra, så är jag det i alla fall för er. Ni är sigillet på mitt apostlaämbete i Herren.
3Mitt försvar inför dem som anklagar mig är detta:
4Har inte vi rätt till mat och dryck?
5Har inte vi rätt att föra med oss en troende hustru, som de andra apostlarna och Herrens bröder och Kefas Petrus?
6Eller är det bara jag och Barnabas som inte har rätt att vara fria från arbete?
7Vem gör soldattjänst på egen bekostnad? Vem planterar en vingård utan att äta av dess frukt? Vem vallar en hjord utan att dricka av dess mjölk? Dessa tre exempel hör ihop med de två exemplen från jordbruket i vers 10b.
8Säger jag det här som en rent mänsklig åsikt? Säger inte lagen samma sak?
9Det står skrivet i Mose lag: Du ska inte binda för munnen på oxen när den tröskar. 5 Mos 25:4 Är det bara oxarna Gud bryr sig om?
10Säger han det inte snarare (speciellt) för vår skull? Jo, för vår skull blev det skrivet att den som plöjer och den som tröskar ska göra det i hopp om att få sin del.
11När vi har sått andliga ting hos er, är det då för mycket begärt om vi skördar materiella ting från er?
12Om andra har rätt att få del av det som är ert, har inte vi det ännu mer? Paulus skriver tre gånger ”att han inte använder sin rätt” vilket ramar in detta stycke, se vers 12, 15 och 18. Men vi har inte utnyttjat den rättigheten att vara avlönad, utan finner oss i allt för att inte skapa hinder för Kristi evangelium.
13Vet ni inte att de som tjänstgör i templet äter av det som kommer från templet, och att de som tjänar vid altaret får sin del från altaret?
14På samma sätt har Herren befallt att de som predikar evangeliet ska leva av evangeliet.
15Men jag har inte utnyttjat några av dessa förmåner, och jag skriver inte det här för att börja göra det heller. För jag skulle hellre dö ... Meningen avslutas inte, detta är en s.k. ”aposiopesis”, som visar på Paulus djupa känslomässiga engagemang. Ingen ska få ta ifrån mig min berömmelse.
16Att jag predikar evangeliet är inget jag ska ha beröm för, det är ett måste för mig. Ve mig om jag inte predikar evangeliet!
17Om jag gör detta villigt predikar evangeliet och avstår frivilligt från mina rättigheter, se vers 12, 15, 18 har jag min lön (belöning), men gör jag det för att jag måste är det ett förvaltarskap som anförtrotts mig. Detta är styckets centrum och huvudpoäng. Paulus är trogen sitt uppdrag, se 1 Kor 4:2. Det är ett förvaltarskap, se Luk 17:10.
18Vad är då min lön? Jo, att som förkunnare få lägga fram evangeliet utan ersättning, att inte utnyttja den rättighet till lön som evangeliet ger mig.
19Paulus kommer nu till den centrala delen i ämnet som rör hur man lever som kristen i en fallen värld. Den fråga varje kristen måste ställa sig är hur mycket vi måste identifiera och anpassa oss till den rådande kulturen för att göra evangeliet tillgängligt. När det gäller frågan om det är rätt att äta kött offrat till avgudar, som var en aktuell fråga där i princip allt kött i staden hade offrats i avgudatempel, så är svaret både ja och nej. Det beror på hur mycket du vet, och om det finns någon annan svagare troende som kan komma på fall om du utnyttjar din frihet att äta sådant kött. Paulus tre förhållningssätt: 1. Fullständig anpassning - allt för alla, se 9:19-27. 2. Delvis anpassning, se 10:1-13. 3. Ingen anpassning, se 10:14-22. Även om jag är fri (oberoende) från alla eftersom jag är oavlönad, har jag av egen fri vilja gjort mig till en livegen tjänare till alla, för att vinna desto fler för Jesus.
20För judarna har jag blivit som en jude (satt mig själv i deras situation), för att vinna judar. För dem som står under lagen har jag blivit som en under lagen, fastän jag själv inte står under lagen, för att vinna dem under lagen.
21För dem som är utan lag hedningarna har jag blivit som den som är utan lag, fast jag själv inte är utan Guds lag utan lever inom Kristi lag, för att vinna dem som är utan lag.
22För de som är svaga känsliga, i tron har jag blivit som en svag undviker sådant som kan väcka anstöt och få dem att tappa tron som t.ex. att äta kött offrat till avgudar, se kap 8, för att vinna de svaga. För alla har jag blivit allt, för att jag i varje fall ska frälsa (rädda) några.
23Paulus praktiserar nu det han just skrivit om, att vara relevant för den kultur som han försöker nå, genom att likna det kristna livet med två grenar från isthmiska spelen som var välkända för korintierna. Spelen arrangerades varannan vår strax utanför Korint i staden Isthmia. Endast de olympiska spelen i den närbelägna staden Olympia femton mil österut var större. Tävlingarna hölls för att hedra de grekiska gudarna. Utgrävningar har visat att stadion i Isthmia låg alldeles intill templet för den grekiska havsguden Poseidon, vilket bekräftar den religiösa kopplingen till spelen. Deltagarna tävlade nakna i grenar som löpning, boxning, brottning och pankration som var en allkamp där alla medel var tillåtna. Man tävlade inte för pengar utan för äran och en segerkrans. Den äldsta och mest prestigefyllda grenen var löpning. Distansen man sprang var en stadion. Måttet var inte helt standardiserat och varierade mellan 177 och 192 meter. Det motsvarar dagens moderna 200 meters lopp. Det fanns även längre lopp på två och fyra stadion och stafettlopp med en fackla. Jag gör allt detta för evangeliets skull (enda anledningen att jag gör det är på grund av de glada nyheterna), så att jag tillsammans med er kan bli delaktig (vara en partner) i det.
24Ni vet ju att på löparbanan den ca 185 meter långa sprinterbanan på stadion i Isthmia kommer alla löpare i mål, men bara en får segerpriset? Löp ditt lopp så att segern blir din (lägg beslag på den, gör den till din).
25Varje atlet löpare, boxare och gladiator som tränar inför de grekiska spelen utövar självkontroll i allt. Allt detta för att vinna en segerkrans (lagerkrans) som snart vissnar, men vi för en som aldrig förgås. Den träning som man måste genomgå för att få tävla i dessa spel var tio månader lång. Man tränade hårt och avstod från ohälsosam mat, alkohol och sexuella relationer. Segraren kröntes med en olivkvistkrans.
26Jag för min del löper inte planlöst (utan mål, utan att släppa ögonen från mållinjen). Jag boxas inte som en som slår i tomma luften. Det är en verklig kamp och en verklig motståndare.
27I stället är jag som en atlet hård mot min kropp och tvingar den till lydnad, för att inte själv bli diskvalificerad (komma till korta) när jag predikar för andra.
