Lukas 6:3-16

³Jesus svarade dem: ”Har ni inte läst i 1 Sam 21:1-9 vad David gjorde när han och hans män flydde från Saul till staden Nob, där tabernaklet var på den tiden, och blev hungriga.

⁴Han gick in i Guds hus och tog de heliga skådebröden, som ingen utom prästerna får äta, och åt av dem och gav åt sina män.” Skådebröden var tolv limpor, vardera på 3,5 liter mjöl, som bakades en gång i veckan. De symboliserade Herrens närvaro i templet.

⁵Sedan sade Jesus till dem: ”Människosonen är herre över sabbaten.” Vissa delar av lagen kunde brytas utan att det var ett lagbrott, särskilt om det gällde att rädda liv. För David och hans män gällde det deras liv i denna situation. Denna princip praktiserades redan av Mose. Ett exempel på detta finns i 3 Mos 10:12-20, som bröt mot 3 Mos 6:16, men Mose tillät och godkände det. Ett annat exempel på lagbrott är det arbete som prästerna utförde på sabbaten; de tilläts arbeta för att utföra Herrens sysslor. På Jesu tid praktiserade man att i vissa fall bryta mot lagen om det fanns ett viktigare bud. Man omskar pojkar på åttonde dagen även om det var på sabbaten, se Joh 7:22. Man räddade även djur och människor vars liv var i fara, se Luk 14:5. Jesus lyfter tydligt fram denna högsta princip om att ”rädda liv” i Mark 3:4.

⁶En annan sabbat gick han in i synagogan och undervisade. Där satt en man med förtvinad (förlamad) högerhand.

⁷De skriftlärda och fariséerna vaktade på Jesus för att se om han skulle bota någon på sabbaten, eftersom de ville ha något att anklaga honom för.

⁸Men han visste vad de hade för tankar och sade till mannen med den förtvinade (förlamade) handen: ”Stå upp, och kom fram till mitten av synagogan så alla kan se.” Då reste han sig och gick fram.

⁹Sedan sade han till dem alla som var samlade där i synagogan, men främst de skriftlärda och fariséerna: ”Jag vill ställa en fråga till er: Är det tillåtet att göra gott på sabbaten, eller ont, att rädda liv, eller att utsläcka liv?”

¹⁰Han såg sig omkring på dem alla (förde blicken från ena sidan till den andra sidan) och sade sedan till mannen: ”Räck ut din hand.” Han gjorde det, och hans hand blev helt återställd.

¹¹De fylldes av vettlöst hat (vansinne, galenskap utan logik) och diskuterade med varandra om vad de skulle göra med Jesus.

¹²Vid den tiden någon gång då han verkade i Galiléen gick Jesus upp på ett berg för att be, och tillbringade hela natten i bön till Gud.

¹³När det blev dag samlade han sina lärjungar (följare), och bland dem valde han ut tolv, som han kallade apostlar (sändebud, ambassadörer):

¹⁴Simon, som han också gav namnet Petrus, och hans bror Andreas, och Jakob, och Johannes, och Filippus, och Bartolomeus även kallad Natanael,

¹⁵och Matteus, och Tomas, Alfaios (Alfeus) son, och Jakob, och Simon, som kallades seloten ordagrant ”den hängivne, ivrige, fanatiske” och antyder att han var med i den judiska motståndsrörelsen mot Romarriket innan han blev en Jesu lärjunge,

¹⁶och Judas, Jakobs son, vars efternamn var Taddeus, se Matt 10:3 och Judas Iskariot, han som blev förrädare. Tre grupper framträder när apostlarna räknas upp. Simon, Filippus och Jakob nämns alltid som första namn i varsin grupp, se Matt 10:1-4; Mark 3:16-19; Apg 1:13. Jesus kallar nu de tolv lärjungarna för apostlar. Lukas är den evangelieförfattare som flitigast använder denna titel på de tolv. En lärjunge är någon som följer och undervisas av sin lärare och blir mer och mer lik honom, se Mark 1:17. En apostel är en lärjunge som är utsänd som en ambassadör för att representera sin mästare. De tolv var fortfarande Jesu lärjungar, men blev nu också hans sändebud. De tolv apostlarna har en särställning eftersom de var kallade av Jesus själv att vara ögonvittnen och sprida hans ord, se 1 Kor 9:1; Mark 3:14. Den allmänna apostlatjänsten finns även i dag som en av de fem tjänstegåvorna, se Ef 4:11; Upp 2:2.