Lukas 2:8-39

⁸I samma område övernattade några herdar på fälten och vaktade i skift över sin hjord.

⁹Då stod en Herrens ängel framför dem, och Herrens härlighet strålade (lyste, blixtrade) runt dem. De blev fruktansvärt rädda,

¹⁰men ängeln sade till dem: ”Var inte rädda, jag har goda nyheter om en stor glädje som ska komma till alla människor.

¹¹I dag har en Frälsare (en som räddar, befriar, bevarar och helar) blivit född åt er i Davids stad, han är Kristus (Messias, den Smorde), Herren!

¹²Detta ska vara tecknet för er (det sätt som ni känner igen honom på): Ni ska hitta ett nyfött barn, som ligger lindat i remsor av linnetyg i en krubba.”

¹³Plötsligt var en stor armé av himmelska stridsänglar där tillsammans med ängeln, och de prisade (lovade) Gud och sade:

¹⁴”Ära till Gud i det högsta den högsta av himlarna där Guds tron är, och frid (harmoni, välgång, lycka) bland människor på jorden som han älskar (som har hans favör).”

¹⁵När änglarna hade lämnat dem och farit upp till himlen, sade de till varandra: ”Kom, nu går vi på en gång till Betlehem och ser det som Herren har låtit oss få veta!”

¹⁶Så de skyndade i väg dit och fann Maria och Josef och det nyfödda barnet som låg i krubban.

¹⁷När de hade sett det berättade de vad som hade sagts till dem av ängeln om detta barn,

¹⁸och alla som hörde det förundrades (häpnade) över vad herdarna berättade för dem.

¹⁹Men Maria höll allt detta inom sig och begrundade det i sitt hjärta (funderade över allt som hänt, jämförde det som sagts av herdarna med det budskap som ängeln Gabriel gett tidigare).

²⁰Herdarna vände tillbaka till fåren och ärade och prisade Gud för allt de hade hört och sett, för allt var precis som det sagts till dem.

²¹När åtta dagar hade gått och han skulle omskäras, fick han namnet Jesus, det som ängeln hade gett honom innan han blev till i moderlivet. Namngivningen var en del av den judiska ceremonin då en pojke omskars. Det skedde hemma hos familjen. Fler detaljer beskrivs när Johannes Döparen gick igenom samma ritual, se Luk 1:59-66. Namnet Jesus härstammar från namnet Josua, som på hebreiska är sammansatt av två ord. Den första delen är Jahve som är Guds namn, och den sista Hosea som betyder ”en som räddar, frälser”. Namnet Jesus betyder bokstavligen ”Gud är frälsning”.

²²Efter födseln är kvinnan oren i sju dagar, följt av en reningstid på flera veckor i hemmet, se 3 Mos 12:2-8. Det svenska ordet ”oren” har en negativ klang, men ordet används i den judiska traditionen även positivt om torarullen. Händerna på den som rör vid den ”orenas”. Betydelsen är alltså att den är så helig att den inte får vidröras. För en nybliven moder handlar orenheten och den långa reningstiden om att ge kvinnan tid att återhämta sig. Det är en tid för vila och ro. När tiden kom för deras rening enligt Moses lag 40 dagar efter födseln för en pojke, se 3 Mos 12:4 tog de Jesus till Jerusalem 7 km norr om Betlehem för att bära fram honom inför Herren -

²³som det står skrivet (och förblir skrivet) i Herrens lag: Varje förstfödd son som öppnar moderlivet ska vara helgad åt Herren. 2 Mos 13:2 Principen att helga det första gällde grödor, djur och människor. Det var en ständig påminnelse om att allt tillhör Herren och att varje god gåva kommer från honom. Budet iakttogs en månad efter födseln, se 4 Mos 8:16. Fadern överlämnade sin son till en präst i templet och fick honom tillbaka mot en föreskriven symbolisk summa på fem silvermynt. Ceremonin som kallas ”Pidyon haben”, hebreiska för ”friköpandet av sonen”, praktiseras ännu i dag av ortodoxa judar. En förstfödd från en prästsläkt - kohen - omfattas inte av budet. Det är därför inget nämns om detta kring Johannes födelse, se Luk 1:57-64. Det finns också en djupare mening i detta bud. Den förstfödda sonen representerar hela folket, och när han helgades åt Herren påminde det om Guds kallelse till hela folket. Gud kallar Israel sin förstfödde son, se 2 Mos 4:22-23.

²⁴Och de kom också dit för att offra enligt vad som är sagt i Herrens lag: Ett par turturduvor eller två unga duvor. 3 Mos 12:8, en fattig familjs offer. Två duvor offrades för Marias rening. Detta skulle ske 40 dagar efter födseln, se 3 Mos 12:2-8. Vers 8, som Lukas delvis citerar, inleds med ”Om hon inte har råd att offra ett årsgammalt lamm, ska hon ta två turturduvor eller två andra duvor.” Josef och Maria var med andra ord fattiga, se Luk 1:48. De vise männen hade ännu inte kommit med sina gåvor, se Matt 2:1-17. I ett större perspektiv offras alltså inget lamm för Jesus. I stället blir han Guds lamm som offras för världens synd, se Joh 1:29. Josef och Maria var noga med att följa den judiska lagen. Det påpekas i vers 23, 27 och även i Matt 1:19. Ordet ”lag” förekommer fem gånger i detta kapitel. Lukas anger två olika ritualer som båda skedde i templet. Följde de traditionen tog Josef med sig Jesus den 31:a dagen för ”Pidyon haben” - återlösningen. Tio dagar senare gick familjen tillsammans till templet för att offra de två duvorna för Marias rening. Det är vid det tillfället mötet med Symeon och Hanna sker, se vers 25-38. En annan tolkning är att Jesus helgas för tjänst i templet eftersom betalningen av de fem silvermynten inte nämns. Det kan i så fall ge en förklaring på varför Jesus vill stanna kvar där som tolvåring, se Luk 2:49. I Lukas skildring finns flera paralleller med berättelsen om Hanna som lämnar Samuel i templet, se 1 Sam 1:28.

²⁵I Jerusalem levde en man som hette Symeon. Han var rättfärdig och gudfruktig och väntade på Israels befrielse (tröst). Den helige Ande var över honom,

²⁶och det hade uppenbarats för honom av den helige Ande att han inte skulle se döden förrän han hade sett Herrens Smorde. Ordagrant ”Herrens Kristus”, där Kristus är den grekiska översättningen av hebreiskans Messias som betyder smord.

²⁷Ledd av Anden kom han till templet. När föräldrarna bar in barnet Jesus för att göra med honom som var sed enligt lagen,

²⁸tog Symeon honom i sina armar och lovprisade Gud och sade:

²⁹”Härskare, nu låter du din tjänare gå bort i frid, i enlighet med ditt ord (som du har lovat).

³⁰För mina ögon har sett din frälsning

³¹som du har berett inför alla folks åsyn,

³²ett ljus till uppenbarelse för hedningarna och till härlighet för ditt folk Israel.” På ett tydligt sätt illustrerar den gamle juden Symeon den frälsning Gud har berett åt sitt folk, se Joh 4:22. Jesus läggs bokstavligen i det judiska folkets famn när Symeon tar honom i sina armar, se vers 28.

³³Hans far och mor förundrades (de blev förvånade och överraskade) över vad som sades om honom.

³⁴Symeon välsignade dem och sade till hans mor Maria: ”Se, detta barn är satt till fall och upprättelse för många i Israel och till ett tecken som väcker motstånd (som blir motsagt).

³⁵Detta för att det ska uppenbaras vad många människor tänker i sina hjärtan. Också genom din själ ska det gå ett svärd.” Guds ord är som ett svärd, se Heb 4:12. Den sista delen handlar om den smärta Maria också kommer att gå igenom när Jesus ska dö på korset.

³⁶Där fanns även en profetissa, Hanna, Fanuels dotter, av Ashers stam. Hon var mycket gammal. Hon hade levt sju år med sin man efter sitt giftermål

³⁷och sedan varit änka i åttiofyra år. Åttiofyra år kan antingen syfta på hennes nuvarande ålder eller tiden som änka, och då är hon över hundra år gammal. Oavsett stämmer beskrivningen i versen innan att hon var ”mycket gammal”. Hon lämnade aldrig templet utan tillbad dag och natt med fastor och böner. Hon tillbringade mycket tid i bön och fasta i kvinnornas förgård, var alltid med på den dagliga bönen klockan nio, tolv och tre, men även kvällsbönen, se Ps 134:1-2.

³⁸Just i den stunden kom hon in och tackade Gud och talade om honom Jesus för alla som väntade på Jerusalems återlösning (lösepenning). Symeons lovsång och Hannas vittnesbörd ramas in med frasen att de väntade på Israels befrielse och Jerusalems återlösning, se vers 25 och 38. Ordet för återlösa användes just för lösepenningen för människor, se 3 Mos 25:48, och kan vara en koppling till Pidyon haben, se vers 23. Genom den friköpte förstfödde sonen kommer befrielsen!

³⁹När Josef och Maria hade fullgjort allt i enlighet med Herrens lag, återvände de till sin hemstad Nasaret i Galiléen.