1Paulus fortsätter sin berättelse som han började i 1:11. Ibland har händelserna här i Gal 2:1-10 förknippats med Apostlamötet i Apg 15, men det är det tredje besöket i Jerusalem i Apostlagärningarna. Troligare är att detta är det andra besöket med insamlade medel under hungersnöden i området, se Apg 11:27-30. Hade redan mötet som beskrivs i Apg 15 inträffat skulle Paulus refererat till beslutet och brevet som skrevs då, vilket han inte gör här i Galaterbrevet. Paulus fem besök i Jerusalem som nämns i Apostlagärningarna: - Kort besök efter omvändelsen i Damaskus, se Apg 9:26-30. Motsvarar Gal 1:18-20. - Resa från Antiokia med finansiellt stöd, se Apg 11:27-30. - Apostlamötet i Jerusalem, se Apg 15:1-30. - Besök i slutet på den andra missionsresan, se Apg 18:22. - Det sista besöket som resulterar i Paulus fängslande i Caesarea, se Apg 21:15-23:35. De fjorton år som nämns i vers 1 kan syfta på det tidigare besöket i Jerusalem, tre år efter hans omvändelse. Dock används det grekiska ordet ”dia” här, inte ”meta” som i Gal 1:18, vilket gör att de fjorton åren också kan räknas från hans omvändelse. Sedan, efter ett intervall på fjorton år, gick jag upp till Jerusalem igen tillsammans med Barnabas. Jag tog även med mig Titus.
2Jag gick på grund av (i lydnad till) en uppenbarelse. Jag lade fram det evangelium som jag predikar bland hedningarna. Dock presenterade jag det först i ett enskilt möte med de av högt anseende (de inflytelserika personerna), detta för att jag inte skulle springa eller ha sprungit i onödan mitt arbete inte skulle vara fruktlöst.
3Men allt gick bra inte ens Titus, som följde med mig som ju var grek, behövde omskära sig som några hade trott.
4Denna fråga om huruvida alla ska omskära sig uppstod på grund av några falska bröder som i hemlighet hade smugit sig in i församlingen för att spionera på den frihet vi har i Kristus Jesus, för att åter föra oss in i slaveriet under lagen.
5Men vi böjde oss inte för dem, inte för ett ögonblick. Detta för att evangeliets sanning skulle bevaras för er i sanning.
6Vidare, inga nya krav gavs från de som har anseende de ledare som har inflytande i Jerusalem, om de har anseende eller inte spelar ingen roll för mig, Gud har inte anseende till personen (har inga favoriter som han särbehandlar, Gud är inte imponerad av mänskliga positioner). Dessa ledare lade inte till något till mitt budskap.
7Tvärtom, de såg (fick en klar förståelse av) att jag blivit betrodd med evangeliet (det glada budskapet) till de oomskurna hedningarna, icke-judarna, på samma sätt som Petrus blivit betrodd åt de omskurna judarna.
8För den som verkade genom (motiverade, gav sin kraft till) Petrus och hans tjänst som apostel för de omskurna, verkade också (motiverade, arbetade) genom mig för de oomskurna.
9När Jakob, Kefas (Petrus) och Johannes som var kända som (hade ryktet om sig att vara) pelare i Jerusalems församling kände (förstod, hade en personlig erfarenhet av) Guds nåd som jag fått ta emot, räckte de mig och Barnabas handen för samarbete. Vi kom överens om att vi jag och Barnabas skulle gå till hedningarna och de till de omskurna (judarna).
10Deras enda önskan var att vi skulle komma ihåg de fattiga, just det som jag själv verkligen ihärdigt (uthålligt) arbetat för. Detta andra besök i Jerusalem verkar vara samma besök som nämns i Apg 11:30; 12:25, där Barnabas och Saulus överlämnar de finansiella gåvorna till församlingen i Jerusalem.
11Som sista argument för sitt apostlaskap tar Paulus upp ett tillfälle då han tillrättavisade Petrus, som också kallas Kefas. Om Paulus inte var en apostel skulle han inte kunnat göra detta. När Kefas (Petrus) kom till Antiokia, protesterade jag öppet mot honom, för han var uppenbarligen fel ute (hade dömt sig själv).
12Innan vissa personer från Jakob var där hade han för vana att äta med hedningarna. Men när männen från Jerusalem kom, drog han sig gradvis undan från hedningarna, eftersom han fruktade dem som var för omskärelse den grupp judar som lärde att en hedning var tvungen att omskära sig innan han blev en kristen.
13De andra troende judarna anslöt sig till honom och förställde sig (spelade med i detta falska spel). Det resulterade också i att Barnabas drogs med i deras hyckleri.
14Men när jag såg (förstod, fick klart för mig) att de inte vandrade rakt fram i enlighet med evangeliets sanning (inte agerade i linje med evangeliet), sade jag till Kefas i allas närvaro: ”Om du som är född jude, lever som en hedning och inte som en jude, varför tvingar du hedningarna att leva som judarna genom att återinföra judaismens ritualer?
15Vi både du och jag Petrus är judar av naturen (vi är födda judar) och inte hedniska syndare.
16Ändå vet vi att en människa inte blir rättfärdig skuldfri, har det rätt ställt med Gud genom att i egen kraft följa lagens bud, utan bara på grund av tron på Kristus Jesus (hans trofasthet). Vi själva har satt vår tro till Jesus Kristus, för att vi ska bli rättfärdiga genom Kristi trofasthet och inte för att vi i egen kraft följer lagen. För på grund av laggärningar (religiösa ritualer, eget arbete) kan ingen människa bli rättfärdig (inget kött bli utan skuld och få frid med Gud).
17Men om vi, när vi ständigt söker att bli rättfärdiga i Kristus, själva har visat oss vara syndare, är Kristus då en som uppmanar till synd (en representant för den)? Självklart inte (låt det aldrig ske, motsatsen till amen)!
18För om jag återigen byggde upp det som jag själv rev ner att man blir frälst genom laggärningar gör jag mig själv till en överträdare (bryter jag mot Guds lag).
19För genom lagen har jag dött från lagen alla dess krav på gärningar för att bli frälst så jag kan välja att leva för (i direkt relation med) Gud.
20Jag har blivit korsfäst med Kristus i honom delar jag hans korsfästelse, och det är inte längre jag som lever, utan Kristus lever i mig. Det liv jag nu lever i kroppen lever jag genom tro (i fullständig förtröstan) på Guds Son, som osjälviskt utgivande älskade mig och gav sig själv för mig.
21Jag förkastar inte (slänger inte bort, ogiltigförklarar inte) Guds nåd (oförtjänta favör), för om rättfärdigheten kom från att hålla lagen, skulle Kristus (Messias, den Smorde) ha dött i onödan då skulle hans död vara meningslös.” Eftersom grekiskan inte har citattecken är det inte helt säkert var Paulus respons till Petrus, som började i vers 14, slutar. Utifrån de pronomen som används, verkar det som om svaret följer en rytm med du, vi och jag, se vers 14, 15-17, 18-21.
