20 Varken sol eller stjärnor syntes på flera dygn, och den starka stormen låg på så att vi till sist förlorade allt hopp om räddning.
21 Ingen hade velat äta något på länge på grund av sjösjuka och oro. Då steg Paulus fram mitt ibland dem och sade: ”Ni män skulle ha lytt mitt råd att inte gå ut från Kreta. Då hade ni besparat er den här skadan och förlusten.
22 Men nu uppmanar jag er att fatta mod. Inte en enda av er ska mista livet, bara fartyget ska gå under.
23 En ängel från den Gud som jag tillhör och tjänar stod nämligen hos mig i natt,
24 och han sade: Var inte rädd, Paulus. Du ska stå inför kejsaren, och alla som seglar med dig har Gud skänkt dig.
25 Så fatta mod, ni män! Jag litar på Gud att det blir som han sagt mig.
26 Vi måste bara stranda på en ö.” Det profetiska ordet Paulus delar uppmuntrar och ger hopp, se 1 Kor 14:3.
27 När den fjortonde natten kom och vi fortfarande drev omkring på Adriatiska havet, började sjömännen vid midnatt förstå att vi närmade oss land.
28 De lodade och fick ett djup på 35 meter (tjugo famnar). Lite längre fram lodade de igen och fann att djupet var 27 meter (femton famnar).
29 De var nu rädda att vi skulle driva på något skarpt skär, så de kastade ut fyra ankare från aktern och önskade sedan bara att det skulle bli dag.
30 Men sjömännen gjorde ett försök att fly från skeppet. De firade ner livbåten i sjön under förevändning att de skulle kasta ut ankare från fören.
31 Paulus sade till officeren och soldaterna: ”Om de inte stannar kvar ombord kan ni inte bli räddade.”
32 Då kapade soldaterna trossarna på skeppsbåten och lät den driva bort.
