Apostlagärningarna 27:20-32

²⁰Varken sol eller stjärnor syntes på flera dygn, och den starka stormen låg på så att vi till sist förlorade allt hopp om räddning.

²¹Ingen hade velat äta något på länge på grund av sjösjuka och oro. Då steg Paulus fram mitt ibland dem och sade: ”Ni män skulle ha lytt mitt råd att inte gå ut från Kreta. Då hade ni besparat er den här skadan och förlusten.

²²Men nu uppmanar jag er att fatta mod. Inte en enda av er ska mista livet, bara fartyget ska gå under.

²³En ängel från den Gud som jag tillhör och tjänar stod nämligen hos mig i natt,

²⁴och han sade: Var inte rädd, Paulus. Du ska stå inför kejsaren, och alla som seglar med dig har Gud skänkt dig.

²⁵Så fatta mod, ni män! Jag litar på Gud att det blir som han sagt mig.

²⁶Vi måste bara stranda på en ö.” Det profetiska ordet Paulus delar uppmuntrar och ger hopp, se 1 Kor 14:3.

²⁷När den fjortonde natten kom och vi fortfarande drev omkring på Adriatiska havet, började sjömännen vid midnatt förstå att vi närmade oss land.

²⁸De lodade och fick ett djup på 35 meter (tjugo famnar). Lite längre fram lodade de igen och fann att djupet var 27 meter (femton famnar).

²⁹De var nu rädda att vi skulle driva på något skarpt skär, så de kastade ut fyra ankare från aktern och önskade sedan bara att det skulle bli dag.

³⁰Men sjömännen gjorde ett försök att fly från skeppet. De firade ner livbåten i sjön under förevändning att de skulle kasta ut ankare från fören.

³¹Paulus sade till officeren och soldaterna: ”Om de inte stannar kvar ombord kan ni inte bli räddade.”

³²Då kapade soldaterna trossarna på skeppsbåten och lät den driva bort.