26 Därför ska jag visheten personifierad skratta åt er olycka, och håna er när förskräckelse (fruktan) kommer över er,
27 när den kommer över er likt en storm, när er undergång kommer som en virvelvind, när svårigheter (själslig vånda) drabbar er. Bilden som målas upp här är dårarna som hatar och förlöjligar visheten. Till sist leder deras väg till fördärvet, och då är det i stället visheten som skrattar åt dem. Detta förstärker absurditeten i att trots upprepade varningar välja en dåraktig väg. Jag i den här versen syftar på den personifierade visheten, inte Gud. Han skrattar inte över olycka, han om någon kan sympatisera med mänskligt lidande. Han släcker inte ut en tynande låga, Jes 42:3, Jesus gråter över Jerusalem, se Luk 19:41, osv.
28 Då kommer de att ropa på mig visheten personifierad, men jag ska inte svara. Då kommer de att söka mig ihärdigt, men utan att hitta mig.
29 Därför att de hatade kunskap och valde att inte frukta (att inte i vördnad tillbe) Herren,
30 eftersom de vägrade att följa mina råd, och avslog alla tillfällen då jag ville tillrättavisa (lära) dem,
31 därför ska de äta den bittra frukten av sin egen väg (beslut, handlingar) och mättas av sina onda planer.
32 För de oförståndigas avfällighet blir deras död, och framgången (välgången) hos de självsäkra dårarna blir deras undergång (död).
33 Men den som hör (lyssnar, lyder, håller med, uttalar och säger samma sak som) mig visheten kan vara lugn och trygg utan rädsla för olycka (fara).”
