21 Jesus sade till henne: ”Kära kvinna, tro (luta dig mot, förlita dig på) mig, för det kommer en tid när ni alla ska tillbe Fadern (böja er ner i ödmjukhet, falla på knä, bildligt kyssa hans hand i vördnad) inte bara på detta berg eller bara i Jerusalem. Jesus lyfter diskussionen från den religiösa konflikten om hur och var man ska tillbe, till att handla om hjärtats inställning och en personlig tro på honom.
22 Ni samarier tillber vad ni inte känner till (har en klar förståelse av), men vi judar tillber det vi känner till, eftersom frälsningen (befrielsen) kommer från (genom) judarna.
23 Men den tid kommer, och den är redan här, då sanna (äkta, genuina) tillbedjare ska tillbe Fadern (böja sig ner i ödmjukhet, falla på knä, bildligt kyssa hans hand i vördnad) i ande och sanning, för det är sådana tillbedjare som Fadern söker (letar efter, vill ha). Gud är mer intresserad att vi tillber honom än platsen där vi tillber.
24 Gud är Ande (till sin natur en andlig varelse) och de som tillber honom måste tillbe honom i ande och sanning (äkthet).”
25 Kvinnan sade till honom: ”Jag vet (har en klar förståelse av) att Messias ska komma, han som kallas Kristus (den Smorde), och när han kommer ska han berätta allt för oss (låta det bli helt tydligt och uppenbart).”
26 Jesus svarade henne: ”Det är jag (Jag Är), den som talar med dig.” De grekiska orden ”ego eimi” kan översättas ”det är jag” eller ”jag är”. Vanligtvis används uttrycket med en efterföljande beskrivning som t.ex. ”jag är livets bröd”, se 6:35. När ”ego eimi” används utan någon beskrivning anspelar det på Guds personliga namn JHWH, se 2 Mos 3:14. Exakt så översätts den hebreiska frasen till grekiska. Detta är den första av totalt sju gudomliga ”Jag Är” i Johannesevangeliet, de övriga är Joh 6:20; 8:24; 8:58; 13:19; 18:5. Det används även en gång i den enkla betydelsen ”det är jag”, av en man född blind, se Joh 9:9.
27 Just då kom hans lärjungar. De var chockade (förvånade, helt överraskade) över att han pratade med en kvinna. De flesta rabbiner undvek kontakt med kvinnor, man pratade inte ens med sin egen hustru på allmän plats. Trots detta frågade ingen inte ens Petrus honom: ”Vad söker du (frågar efter)?” Kan vara en koppling till Jesu tidigare påstående att Fadern söker tillbedjare, se Joh 4:23. eller ”Varför samtalar du med henne?”
28 Kvinnan lämnade kvar sin vattenkruka och gick in i staden. Att berätta om Jesus var nu viktigare än att hämta vatten. Hon sade till folket:
29 ”Kom och se en man som har sagt till mig allt jag gjort! Han kanske är Messias?”
30 Då började de komma ut till honom.
31 Under tiden försökte lärjungarna övertala honom (tjatade de enträget på Jesus): ”Rabbi (lärare, mästare) ät någonting.” De var hungriga och seden var sådan att läraren måste inleda måltiden innan de andra fick börja äta.
32 Men han svarade: ”Jag har mat (näring) som ni inte känner till (inte ser med era hjärtans ögon).”
33 Då började lärjungarna fråga varandra: ”Kan någon ha kommit med mat till honom?”
34 Jesus sade till dem: ”Min mat (näring) är att göra hans vilja (behaga den) som har sänt mig och att fullborda hans verk.
35 Är det inte så att ni säger till varandra: Fyra månader till, sedan är det skördetid den vanliga tiden mellan sådd och skörd? Men jag säger er: Lyft upp er blick och se på fälten! De är redan mogna (har vitnat i färgen) för skörd. Många samarier redo att bli frälsta strömmade ut från staden för att höra på Jesus.
36 Den som skördar får redan nu ut sin lön, han bärgar grödan (frukt) till evigt liv. Detta så att både den som sår och den som skördar kan glädja sig tillsammans.
37 Här gäller ordet som var vanligt på den tiden: en sår och en annan skördar.
38 Jag har sänt er att skörda där ni inte har arbetat. Andra har gjort ett hårt arbete, och ni får gå in i deras arbete och vara med och skörda resultatet av deras arbete.”
39 Många samarier från den staden trodde (lutade sig mot, förlitade sig på Gud) på grund av vad kvinnan sagt när hon vittnade: ”Han berättade allt jag gjort.”
40 När samarierna kom till Jesus bad de honom enträget att stanna kvar hos dem. Så han stannade där i två dagar.
41 Långt fler kom till tro (lutade sig mot, förlitade sig på Gud) på grund av hans egna ord. Ännu fler i jämförelse med de redan många i vers 39 kom till tro när de personligen fick möta Jesus. Även de som redan börjat tro på grund av kvinnans ord, växte djupare i sin tro.
42 De sade till kvinnan: ”Nu tror vi inte bara på grund av vad du sagt. Vi har själva hört honom och vi vet (har förstått) att han verkligen (i sanning) är världens Frälsare.”
43 Nu, efter de två dagarna i den samariska staden, gick han därifrån vidare norrut till Galiléen.
44 För Jesus hade själv vittnat om att en profet inte är ärad (aktad, respekterad) i sitt eget land dvs. sin uppväxtort Nasaret som ligger i Galiléen.
45 När han kom till Galiléen, välkomnade galiléerna honom, eftersom de sett allt han gjort i Jerusalem under högtiden, för de hade också varit där. De tog emot honom bara på grund av undren, men ärade inte honom.
46 Så kom Jesus åter till Kana i Galiléen, där han hade gjort vatten till vin Joh 2:1-11. I Kapernaum fanns en man som var i kungens tjänst. Han var en ämbetsman som tjänade under Herodes Antipas. Hans son låg sjuk (var svag, utan styrka).
47 När han hörde att Jesus kommit tillbaka från Judéen till Galiléen, gick han i väg den två dagar långa resan till Kana och bad (ivrade, bad enträget) att han skulle komma ned och bota hans son, för sonen var på väg att dö.
48 Då sade Jesus till honom: ”Om ni människor inte får se tecken och mirakler, så tror ni inte alls (litar ni inte på Gud).”
49 Kungens tjänare sade till honom: ”Herre, kom ned innan mitt barn dör.”
50 Jesus svarade honom: ”Gå i frid, din son lever.” Mannen trodde (lutade sig mot, förlitade sig) på Jesu ord och gick.
51 Då han var på väg ner, mötte hans slavar (livegna tjänare) honom och sade: ”Din son lever!” För att gå från Kana till Kapernaum gick man österut över bergen och sedan ner till Galileiska sjön. Den närmare fyra mil långa resan kunde inte göras på en dag, så det är på vägen nedför bergen på andra dagen som han möter sina tjänare.
52 Då frågade han dem vilken timme han hade börjat bli bättre. De sade: ”I går eftermiddag vid sjunde timmen (klockan ett på eftermiddagen) lämnade febern honom.” Judisk tid räknades från soluppgången klockan sex på morgonen.
