10 På en gång föll hon ner vid hans fötter och hon tappade andan (dog). När de unga männen kom in fann de henne död, och de bar bort och begravde henne bredvid hennes man.
11 Stor fruktan kom över hela församlingen (kyrkan, grekiska ”ekklesia”) och över alla andra som hörde detta. Gud hatar religiöst hyckleri. Falskhet och helighet kan inte existera samtidigt. Var det uppmärksamheten kring Barnabas som väckte avundsjuka? Vi vet att där det finns avund och rivalitet, där finns också oordning och all slags ondska, se Jak 3:16. Texten väcker frågor och det är viktigt att se vad texten säger och inte säger: - Var Ananias och Safira verkligen avgjort kristna? De rörde sig i de kristna kretsarna och var kända av Petrus, men bara Gud känner människans hjärta, se 1 Kor 2:11. Ett liknande exempel är trollkarlen Simon i staden Samarien som kom till tro och lät döpa sig, men vars hjärta fortfarande var fast i pengar, se Apg 8:13; 8:18-23. På domens dag får alla människor en rättvis dom, se Apg 17:31. - Kan en troende bli fylld av Satan? Petrus själv hade tidigare blivit förledd att tala djävulens ord och Jesus fördömde honom kraftigt för det, dock utan att han dog, se Matt 16:23. - Var det Gud som dödade dem? Petrus blev förmodligen förvånad när Ananias föll död ner, det enda han gjorde var att exponera synd. Det kan vara så att de dog av fruktan. Vad vi vet är att syndens lön alltid är död, se Rom 6:23. Denna vers är första gången församlingen nämns i Apostlagärningarna. Det är inte en perfekt församling, men den är generös, fruktar Gud och får se stora under och tecken.
12 Nu sker bönesvaret från bönen i Apg 4:29-30: Genom apostlarnas händer skedde många tecken och under bland folket, och de var alla tillsammans i Salomos pelarhall som låg längs med den östra sidan av tempelområdet.
13 Ingen av de andra som ännu inte kommit till tro, se vers 14 vågade ansluta sig till dem där i templet eller komma med sjuka dit av rädsla för saddukéerna, men folket talade väl om dem.
14 Fler och fler kom till tro på Herren, stora skaror av både män och kvinnor.
15 Man bar till och med ut de sjuka på gatorna och lade dem på bäddar och bårar för att åtminstone Petrus skugga skulle falla på någon av dem när han gick förbi. I den antika kulturen representerade skuggan personen. Folket agerade utifrån sin tro. Även om texten inte säger att de blev helade på detta sätt, antyder nästa vers det. Det var inte metoden och skuggan som helade, utan tron på Jesus! Genom Bibeln finns många exempel där något fysiskt har representerat tron: en stav, 2 Mos 4:17; en kopparorm, 4 Mos 21:9; salt, 2 Kung 2:19-21; en pinne, 2 Kung 6:4-7; kläder, Apg 19:11-12. Det finns alltid en risk att fokus skiftar från Gud till det redskap han använder. Ett exempel är kopparormen som var en välsignelse men blev en avgud i senare generationer, se 2 Kung 18:4.
16 Även en stor skara folk från städerna runt omkring Jerusalem kom och förde med sig sjuka och sådana som plågades av orena andar, och alla blev botade.
17 De kristnas popularitet gick inte obemärkt förbi det religiösa ledarskapet. Man hade tidigare gripit Petrus och Johannes, se Apg 4:1-4, nu arresteras alla de tolv apostlarna. Översteprästen antagligen Hannas, se Apg 4:6 tillsammans med alla hans anhängare, det vill säga saddukéernas parti, uppfylldes av avundsjuka. Ordet ”zelos” beskriver starka känslor och ett hat motiverat av fanatisk iver. Man ville försöka stoppa denna nya rörelse som nu började hota deras åsikter och position.
18 De arresterade apostlarna (lade sina händer på dem) och satte dem i allmänt häkte. Termen kan antingen beskriva ”allmänt häkte”, eller att de ”öppet”, inför allt folket, häktades.
19 Men en Herrens ängel öppnade på natten fängelsets portar om det var i samma fängelse som Petrus senare fängslas öppnades både de inre och yttre portarna, se Apg 12:10. Ängeln förde ut dem och sade:
20 ”Gå och ställ er i tempelområdet och låt folket få höra hela budskapet om detta nya liv.” Livet i Jesus!
21 När de hörde det, gick de tidigt på morgonen (vid gryningen, sextiden på morgonen) till templet och började undervisa. När översteprästen och hans anhängare kom dit, kallade de samman Stora rådet, Israels folks hela äldsteråd Sanhedrin, och skickade bud till fängelset att apostlarna skulle hämtas.
22 Men när tjänarna kom fram, fann de dem inte i fängelset. De vände tillbaka och rapporterade:
23 ”Vi såg att häktet var ordentligt låst och vakterna stod vid portarna, men när vi öppnade fann vi ingen därinne.”
24 När tempelvaktens ledare och översteprästerna fick höra deras rapport blev de häpna (förvånade, visste de inte vad de skulle tro) och undrade vad som kunde ha hänt (vad allt detta skulle ta vägen, leda till). Om fångar flytt fick det allvarliga konsekvenser för de ansvariga, se Apg 12:18-19; 16:27-28.
25 Då kom någon och berättade för dem: ”Männen som ni satte i fängelse står i templet och undervisar folket!”
26 Ledaren för tempelvakten gick då ut med tjänarna till Salomos pelarhall på tempelområdet och hämtade dem utan att bruka våld, eftersom de var rädda att folket skulle stena dem. Sanhedrin var helt hjälplösa och deras agerande hade blivit ett totalt fiasko. Apostlarna kom till sist till förhöret, men av egen fri vilja. Händelserna natten innan hade övertygat dem än mer att de var i Guds hand. Ingen människa kan stoppa Guds planer!
27 När de hade hämtat dem dit, förde man dem fram inför Stora rådet Sanhedrin, det högsta juridiska beslutsfattande organet bland judarna med 71 medlemmar där översteprästen var ordförande. Översteprästen började förhöra dem,
28 och sade: ”Vi gav er strikta order att inte undervisa i det namnet. Trots det har ni fyllt Jerusalem med er undervisning (doktrin, lära), och nu tänker ni dra denne mannens blod över oss (göra oss skyldiga till hans död).”
29 Då svarade Petrus och de andra apostlarna: ”Vi måste lyda Gud mer än människor.
30 Våra fäders Gud har uppväckt Jesus, som ni hängde upp på trä (ett kors) och dödade.
31 Honom har Gud upphöjt till sin högra sida som furste och frälsare för att ge Israel omvändelse och syndernas förlåtelse.
32 Vi är vittnen till detta, vi och den helige Ande som Gud har gett till dem som lyder honom.”
33 När de hörde detta blev de rasande (ordagrant beskriver det en smärta som om deras hjärtan skulle sågas itu) och ville döda dem.
34 Men då reste sig en farisé i Stora rådet Sanhedrin som hette Gamaliel, en laglärare som var aktad av hela folket. Gamaliel var son eller barnbarn till den kände rabbinen Hillel. Gamaliel var verksam i Jerusalem 22-55 e.Kr. och den rabbin som Paulus hade blivit undervisad av, se Apg 22:3. Gamaliel befallde att man skulle föra ut apostlarna en stund. Han hade stort inflytande och var säker på att han snabbt kunde övertyga rådet att inte förhastat döda apostlarna.
35 Sedan sade han till dem det samlade rådet: ”Israeliter, tänk er för vad ni gör med dessa män. Gamaliel tar nu två exempel på judiska rörelser som haft sin storhetstid 30 år tidigare, och nu inte längre fanns kvar.
