1Är det inte så att fru vishet ropar, och fröken förstånd höjer sin röst? I motsats till den lösaktiga kvinnan i kapitlet innan så är det inget hemlighetsmakeri, inbjudan att ta emot vishet och förstånd går ut helt öppet till alla.
2Uppe på höjderna står hon, vid vägen, där stigarna möts (vid vägskälet).
3Intill portarna, vid ingången till staden ropar hon (klart och tydligt):
4”Ni människor, jag ropar på er, och jag riktar mig till alla människor.
5Ni oförståndiga, lär er visdom, ni självgoda arroganta dårar, skaffa ett hjärta av förstånd (vishet, urskillningsförmåga).
6Lyssna, för jag vill berätta om fantastiska (förträffliga, överlägsna) saker, när jag öppnar min mun så talar jag det som är rätt.
7Min mun talar vad som är sant (fast, bestående), eftersom mina läppar hatar (avskyr) ondska.
8Alla ord från min mun är rättfärdiga, det finns ingen osanning (falskhet, motsägelsefullt) eller något falskt (förvridet, perverst) i dem.
9De är uppenbara (självklara, lättillgängliga) för den som förstår, och rätta för den som ständigt lär sig (hittar, fördjupar sin kunskap).
10Ta hellre emot min undervisning (förmaning) än strävan efter silver, och min kunskap hellre än finaste guld.