Ordspråksboken 1:5-31

⁵Men även den som redan är vis kan lyssna och ta till sig mer kunskap. En förståndig människa tar till sig goda (moraliska) råd (så han kan styra sitt liv rätt).

⁶De gör att man kan förstå (och tolka den djupare meningen av) ordspråk, de visas ord och talesätt.

⁷Att i vördnadsfull tillbedjan frukta Herren är början till all kunskap (det är det första och viktigaste man kan göra). Bara dårar föraktar visdom och tillrättavisning (fostran).

⁸Min son (barn, vän), lyssna på tillrättavisning från din far, förkasta (överge) inte din mors undervisning (instruktioner, hebreiska ”torah”).

⁹För de är som en ljuvlig krans av favör (gillande, nåd) på ditt huvud, och som en kedja runt din hals symbol på ära och framgång.

¹⁰Min son (barn, vän), om syndare frestar (lockar, förleder) dig, följ inte med dem (håll inte med om vad de säger, och längta inte att vara med dem).

¹¹Om de säger: ”Kom med oss, vi ska överfalla oskyldiga utan orsak.

¹²Låt oss sluka dem levande, som dödsriket (Sheol), fast de är mitt i livet får de sänkas ner i graven.

¹³Vi letar upp allt av värde och vi fyller våra hus med stöldgods.

¹⁴Bli en av oss, vi delar allt (av gemensamma tillgångar)”.

¹⁵Min son (barn, vän), följ inte med dem, avhåll din fot ifrån deras stig.

¹⁶För deras fötter skyndar till allt vad ont är, de är kvicka att utgjuta blod.

¹⁷För visst är det lönlöst att breda ut fångst-nätet inför ögonen på en fågel.

¹⁸Det är precis vad de gör, de sätter upp en fälla för andra, men det är deras egen undergång de förbereder.

¹⁹Så går det för varje människa som är girig för orätt vinning, livet kommer att tas ifrån honom.

²⁰Att ge ett abstrakt begrepp mänskliga egenskaper är en vanlig poetisk stil i Ordspråksboken. I stället för att bara faktamässigt beskriva visheten personifieras den här som en kvinna och en mer levande grafisk bild målas upp för läsaren. Visheten går ut på gatan och ropar, på torgen (öppna platser) höjer hon sin röst.

²¹I stökiga korsningar ropar hon ut, i stadsportarna talar hon:

²²”Ni oförståndiga, hur länge ska ni älska ert meningslösa liv, och ni cyniker er negativism, och ni högfärdiga dårar hur länge ska ni hata kunskap?

²³Om ni vänder om ångrar er och lyssnar till min tillrättavisning, då ska jag visheten personifierad låta min ande komma över er; jag ska låta mina ord bli kända för er.

²⁴Ni vägrade att svara när jag visheten personifierad ropade, och brydde er inte om när jag räckte ut min hand.

²⁵Ni ignorerade mina råd och ville inte ta emot min tillrättavisning.

²⁶Därför ska jag visheten personifierad skratta åt er olycka, och håna er när förskräckelse (fruktan) kommer över er,

²⁷när den kommer över er likt en storm, när er undergång kommer som en virvelvind, när svårigheter (själslig vånda) drabbar er. Bilden som målas upp här är dårarna som hatar och förlöjligar visheten. Till sist leder deras väg till fördärvet, och då är det i stället visheten som skrattar åt dem. Detta förstärker absurditeten i att trots upprepade varningar välja en dåraktig väg. Jag i den här versen syftar på den personifierade visheten, inte Gud. Han skrattar inte över olycka, han om någon kan sympatisera med mänskligt lidande. Han släcker inte ut en tynande låga, Jes 42:3, Jesus gråter över Jerusalem, se Luk 19:41, osv.

²⁸Då kommer de att ropa på mig visheten personifierad, men jag ska inte svara. Då kommer de att söka mig ihärdigt, men utan att hitta mig.

²⁹Därför att de hatade kunskap och valde att inte frukta (att inte i vördnad tillbe) Herren,

³⁰eftersom de vägrade att följa mina råd, och avslog alla tillfällen då jag ville tillrättavisa (lära) dem,

³¹därför ska de äta den bittra frukten av sin egen väg (beslut, handlingar) och mättas av sina onda planer.