Markus 6:30-52

³⁰Apostlarna som ordagrant betyder ”de utsända missionärerna” samlades hos Jesus antagligen i Kapernaum och berättade för honom om allt de hade gjort hur de drivit ut orena andar och botat sjuka och allt de undervisat om vilka ämnen de tagit upp. Jesus hade för första gången sänt ut de tolv lärjungarna på egen hand. Två och två hade de gått runt i byarna och städerna i Galiléen, se vers 7-13.

³¹Han sade till dem: ”Följ med mig till en obebodd plats, ni behöver vara för er själva och vila lite!” Det var så många som kom och gick i huset där de var att de inte ens fick tid att äta.

³²Så de gav sig av i skeppet (en större båt) till en obebyggd plats där de kunde vara för sig själva. De ror norrut längs med kusten för att stanna någonstans utanför staden Betsaida, se Luk 9:10.

³³Många såg dem fara i väg, och förstod vart de var på väg, och från alla städer längs med vägen från Kapernaum till Betsaida sprang man tillsammans landvägen och kom fram före dem.

³⁴När Jesus gick i land på en plats som i normala fall skulle varit relativt öde såg han att en stor skara väntade på honom. Han blev djupt rörd av medömkan, för de var som får utan en herde. Senare på dagen var de 5 000 män plus kvinnor och barn, se vers 44, så redan nu är kanske flera tusen samlade där. Han började undervisa dem om många saker (många olika ämnen och områden).

³⁵När dagen redan var långt gången efter tre på eftermiddagen, kom hans lärjungar till honom och sade: ”Den här platsen är obebyggd, och klockan är redan mycket.

³⁶Bryt upp och skicka i väg dem så att de kan köpa sig något att äta på landsbygden och i städerna.”

³⁷Men han svarade: ”Ni kan ge dem något att äta!” De svarade: ”Ska vi gå bort och köpa bröd för tvåhundra denarer dagslöner och ge dem att äta?” En denar var en vanlig arbetares dagslön, se Matt 20:2. Tvåhundra denarer motsvarade åtta månadslöner. På en gång började lärjungarna kalkylera hur mycket det skulle kosta att köpa mat till folket. Antagligen skulle maten kosta så mycket, och det är inte otroligt att de hade den summan i kassan. Det är vanskligt att jämföra med dagens priser, men om en dagslön är 1 000 kr så motsvarar tvåhundra dagslöner att det blev 40 kr per familj, om det var 5 000 familjer samlade där.

³⁸Han sade till dem: ”Hur många bröd har ni? Gå och se efter!” När de hade tagit reda på det svarade de: ”Fem bröd och två fiskar.”

³⁹Sedan befallde han att alla skulle sätta sig ner i matlag för att underlätta utdelningen i det gröna gräset.

⁴⁰De satte sig ner i grupper om hundra eller femtio. I det annars bergiga området valde Jesus ut den här bekväma platsen att sitta ner på. Påsken är nära så det är vår och gräset är grönt, se Joh 6:4. Ordet ”grupper” är ordagrant ”trädgårdsrabatter” och ger en bild av en färgsprakande syn med människor med mantlar och huvudbonader i olika kulörer som sitter i välordnade grupper.

⁴¹Jesus tog de fem brödstyckena och de två fiskarna och såg upp mot himlen och välsignade dem. Jesus bad antagligen den judiska välsignelsen Hamotzi: ”Välsignad är du Herre, universums Kung, som frambringar bröd från jorden.” Sedan bröt han bröden och gav dem (oupphörligen, verbformen beskriver ett kontinuerligt givande), åt lärjungarna, för att de skulle dela ut dem åt folket. Undret skedde i Jesu händer. Han fördelade också de två fiskarna åt alla,

⁴²och alla åt och blev mätta.

⁴³Sedan samlade de upp tolv flätade korgar med överblivna brödstycken och fiskar. Detta var en mindre korg som bands fast vid midjan för packning och proviant under en resa. Det var antagligen lärjungarnas korgar som användes under matutdelningen. Nu fick man med sig mat för sin fortsatta resa.

⁴⁴Det var 5 000 män förutom kvinnor och barn, se Matt 14:21 som hade ätit av bröden och fiskarna den dagen när Jesus mättade den hungriga folkskaran.

⁴⁵Omedelbart därefter sade Jesus bestämt åt sina lärjungar att stiga i båten och i förväg fara över till Betsaida på andra sidan, medan han sände i väg folket. Betsaida var Filippus, Andreas och Petrus hemstad, se Joh 1:44.

⁴⁶När han hade tagit avsked från dem folket gick han upp på berget för att be.

⁴⁷Det blev kväll och båten var mitt ute på sjön, och han var ensam kvar på land.

⁴⁸När han såg hur de slet vid årorna, för vinden var emot dem, kom han gående på sjön till dem strax före gryningen (under den fjärde nattvakten, någon gång mellan klockan tre och sex). Han ville komma till deras sida för att hjälpa dem.

⁴⁹När de fick se honom gå på vattnet trodde de att det var en vålnad (något magiskt fenomen), och de skrek till,

⁵⁰för alla såg honom och blev förskräckta. Men han talade genast till dem och sade: ”Ta det lugnt (var vid gott mod)! Jag Är (det är jag), var inte rädda!” Job 9:8

⁵¹Sedan steg han upp till dem i båten, och vinden lade sig. De blev utom sig av häpnad,

⁵²för de hade inte förstått något av detta med bröden, utan de var förstockade (hade ingen förmåga att förstå).