Johannes 3:14-27

¹⁴På samma sätt som Mose reste upp (lyfte upp) ormen i öknen på en påle, se 4 Mos 21:8-9, så är det nödvändigt att Människosonen blir upprest på ett kors och bli upplyft till himlen,

¹⁵så att var och en som tror (lutar sig mot, förlitar sig) på honom väljer att få evigt liv.

¹⁶För så mycket älskade (så högt värdesatte) Gud världen att han gav sin ende Son, för att var och en som tror på honom inte ska gå under (vara förlorade), utan ha evigt liv.

¹⁷För Gud sände inte sin son för att döma (straffa, förkasta) världen, utan för att världen genom honom skulle bli frälst (räddad, helad, befriad, trygg, bevarad).

¹⁸Den som tror (lutar sig mot, förlitar sig) på honom är inte dömd (straffad, förkastad), men den som inte tror är redan dömd, eftersom han inte har trott på Guds ende Son. Försoningen på korset illustreras genom kopparormen med en för Nikodemus välkänd händelse i slutet på israeliternas ökenvandring från 4 Mos 21. Tidigare generationer hade klagat, men nu används ett grövre ord för att klaga och folket säger rent ut att de är trötta på ”denna eländiga manna” som Gud försåg dem med, se vers 5. Man gör uppror och ifrågasätter varför Gud och Mose har fört dem från Egypten för att dö i öknen. Israeliternas beskydd försvinner och giftiga ormar dyker upp i lägret. När Jesus undervisar om bön i Luk 11:11, tar han just en liknelse om att inte ens en ond far skulle ge sin son en orm om han bad om en fisk att äta. Israeliterna ville inte längre ha med Gud att göra, och han svarade på deras bön. Kopplingen till den gamle ormen, Satan själv, är tydlig i de ormar som letar sig in i tältlägret och dödar folket. Den som väljer bort Gud får i stället Satan som sin Herre. Folket besinnar sig och erkänner sin synd i vers 7: ”Vi syndade när vi klandrade Herren och dig. Be till Herren att han tar bort ormarna från oss.” I samtalet med Nikodemus liknas synden vid dessa giftormar. Synden finns inte bara omkring oss, den har också bitit oss alla. På samma sätt som kopparormen fästes upp i öknen gjordes Jesus till synd och bar den på korset, men den som ser upp på honom i tro blir frälst, se Joh 6:40.

¹⁹I följande stycke, vers 19-21, återkommer tre liknande fraser med ”ljuset” och verbet ”komma” som ramar in och förstärker budskapet. Ljuset har kommit och människan har fått ett val: att komma till ljuset eller att inte komma till det. Detta är grunden (orsaken) till domen: Ljuset har kommit till världen, men människorna älskade mörkret mer än ljuset eftersom deras handlingar var onda (förgiftade, destruktiva).

²⁰För alla som gör onda handlingar (vanemässigt lever i ondska) hatar (avskyr) ljuset, de kommer inte till ljuset för där kommer deras gärningar (aktiviteter, sätt att leva) att avslöjas.

²¹Men den som handlar efter sanningen (har valt att ständigt leva i sanningen), kommer till ljuset, för att det ska bli uppenbart att hans gärningar är gjorda i Gud (gudomliga, gjorda med Guds hjälp).”

²²Jesus och lärjungarna har varit i Jerusalem under påsken, se Joh 2:23. I föregående stycke beskrevs mötet med Nikodemus som skedde där, se vers 1-21. Efter påsken vandrar Jesus och lärjungarna runt i Judéen. Sedan gick Jesus och hans lärjungar till den judiska landsbygden Judéen, där han blev kvar (tillbringade tid) med dem och döpte.

²³Johannes Döparen döpte också i Ainon, nära Salim halvvägs mellan Galiléen och Döda havet, för där fanns mycket vatten. Människor kom ständigt dit för att döpa sig.

²⁴Johannes hade nämligen ännu inte blivit kastad i fängelse. Matt 14:3-4; Mark 1:14; Luk 3:19-20

²⁵Nu (därför) uppstod en diskussion mellan Johannes lärjungar och en jude om den ceremoniella reningen.

²⁶De kom till Johannes och sade: ”Rabbi, mannen som var hos dig på andra sidan Jordan och som du vittnade om, han döper och alla flockas kring honom.”

²⁷Johannes Döparen svarade: ”En människa kan inte ta emot någonting, om det inte ges honom från himlen.