Apostlagärningarna 2:2-15

²Då kom plötsligt ett ljud (dån) från himlen, som när en våldsam storm drar fram, och fyllde hela huset där de satt.

³Tungor som av eld syntes, de fördelade sig och satte sig på var och en av dem.

⁴De blev alla uppfyllda av den helige Ande och började tala andra språk (tungor, andra språk än sitt modersmål), allteftersom Anden gav dem ord för ord (klart och tydligt uttal, ord inspirerade av Gud). Platsen där de var samlade specificeras inte mer än att ordet ”hus” anges i vers 2. Jesus hade sagt till dem att inte lämna Jerusalem, se Apg 1:4, så de är någonstans i staden. De hade för vana att träffas i den övre salen, se Apg 1:13. Även om ordet för ”hus” är en ovanlig benämning på templet eller någon av dess pelarhallar, så kan ordet användas så, se Apg 7:47. Om de inte var i templet så var de i alla fall nära, eftersom folket var samlade där under högtiden klockan nio på morgonen för den första bönen, se Apg 2:6, 15. Utgrävningar vid södra ingången av templet visar hur det fanns en stor mängd stora bassänger, ”mikveh” på hebreiska. Innan en pilgrim gick in i templet krävdes ett reningsbad i en sådan dopgrav. Om platsen är i någon av pelarhallarna eller vid någon av templets ingångar förklarar det praktiskt hur 3 000 personer kunde höra Petrus predika och senare bli döpta, se Apg 2:41.

⁵I Jerusalem bodde fromma judiska män från alla folk (etniska grupper) under himlen.

⁶När ljudet (dånet) hördes samlades en stor folkskara, och de blev helt förundrade (de kom i rörelse och det uppstod tumult) eftersom var och en hörde sin egen dialekt på sitt eget språk talas.

⁷De häpnade (tappade helt fattningen) och fylldes sedan av förundran (började spekulera i orsaken). Alla apostlarna kom från Galiléen. I Jerusalem ansågs galiléer vara olärda landsortsbor, se Joh 1:46. I Galiléen talade man också en speciell dialekt som man inte kunde missta sig på, se Matt 26:73. Att dessa enkla män skulle kunna tala något annat språk var otänkbart. De sade: ”Är inte alla dessa som talar galiléer?

⁸Hur är det då möjligt att var och en av oss hör sin egen speciella dialekt från där vi var födda (våra modersmål). Femton olika områden där man talade olika dialekter och språk nämns i vers 9-11. Listan börjar längst österut och går västerut.

⁹Vi som är: parter folkslag från Iran och Afghanistan, meder från nuvarande Iran elamiter från östra Turkiet fram till Kaspiska havet; besökare från ordagrant ’de som är bosatta i’: Mesopotamien Irak, Judéen, Kappadokien östra Turkiet, Pontus norra Turkiet, den romerska provinsen Asien västra Turkiet,

¹⁰Frygien centrala Turkiet, Pamfylien södra Turkiet, Egypten, Libyens västra Egypten landsändar vid Kyrene norra hamnen i Libyen; inflyttade främlingar från Rom: både judar och proselyter som konverterat till judendomen från andra religioner,

¹¹kreter från ön Kreta och araber från ökenområdet Arabien, nuvarande Saudiarabien. Vi alla hör dem tala på våra egna dialekter (språk) om Guds underbara (mäktiga, stora) gärningar.”

¹²De var alla häpna (förvånade, visste inte vad de skulle tro). De frågade varandra: ”Vad kan det här betyda?”

¹³Men andra gjorde sig lustiga över dem och sade: ”De har druckit sig fulla på sött vin.”

¹⁴Tillsammans med de elva trädde Petrus fram, höjde sin röst och tog till orda (högt och ljudligt, inte med ett vardagligt språk utan på ett välartikulerat, precist sätt): ”Ni män från Judéen och invånare i Jerusalem, detta bör ni känna till (jag vill att ni ska förstå detta), lyssna nu noga på mina ord.

¹⁵Dessa män är inte druckna som ni tror, det är ju bara tredje timmen på dagen (klockan är ju bara nio på morgonen)! Judisk tid räknades från klockan sex på morgonen, då solen gick upp.