Apostlagärningarna 21:16-32

¹⁶Några av lärjungarna i Caesarea följde också med till Jerusalem. De tog oss till en man som hette Mnason, där vi fick bo. Han var ursprungligen från Cypern och en av de första som blivit lärjunge. Troligen en av de 3 000 som blev lärjungar för omkring 25 år sedan, se Apg 2:41. För den sista etappen mot Jerusalem som tog tre dagar att gå, använde man troligen också packdjur. Ordet ”gjorde oss redo” används ofta i grekisk litteratur när man sadlar hästar och lastar bagage. Med sig har man de insamlade medlen till församlingen i Jerusalem. I gruppen finns Paulus, Lukas, Sopater, Aristarchus, Secundus, Gaius, Timoteus, Tychikus och Trofimus, se Apg 20:4. Även några män från Caesarea följer med, se vers 16.

¹⁷När vi kom till Jerusalem tog syskonen (bröderna och systrarna i tron) emot oss med glädje.

¹⁸Nästa dag gick Paulus tillsammans med oss andra till Jakob Jesu bror, som ledde församlingen i Jerusalem. Alla de äldste ledarna i församlingen kom också dit. Det är anmärkningsvärt att ingen av apostlarna nämns. De fanns med i det förra apostlamötet för sju eller åtta år sedan, se Apg 15:4. Det är troligt att de är ute på missionsuppdrag runt om i världen. De tog uppdraget i Matt 28:19-20 på fullt allvar att nå hela världen under sin livstid. Även om det finns berättelser och sägner som inte är trovärdiga, kan man med ganska stor säkerhet ändå säga att områden som ligger så långt från Jerusalem som England, Spanien, Mauritius, Etiopien, Kina och Finland ser alla ut att ha haft besök av en eller flera av Jesu tolv apostlar! Petrus var i Mindre Asien, och vi vet att han uppehöll sig en längre tid i städerna Antiokia och Rom. Andreas, Petrus bror, reste norrut och evangeliserade Bulgarien, Ukraina, Rumänien och Ryssland och kan ha varit ända upp mot gränsen till Finland. Jakob, Sebedeus son, hade dödats av Herodes Agrippa I, se Apg 12:1-2. Innan dess sägs det att han evangeliserade i Spanien. Johannes, Jakobs bror, verkade i Turkiet. Filippus bodde först i Caesarea vid medelhavskusten. När Paulus senare blev arresterad flyttade han med sin familj till Mindre Asien. Matteus verkade först i Nordafrika, men rörde sig senare söderut och räknas som Etiopiens apostel. Jakob, Alfeus son, verkade i Egypten. Judas Taddeus och Simon seloten evangeliserade Mesopotamien och Persien. Simon verkade dessutom i hela Nordafrika från Egypten hela vägen ut till Atlanten. Därifrån ska han ha rest med båt till England där vi vet att kristendomen redan hade anlänt när södra England blev en del av Romarriket år 43 e. Kr. Tomas och Bartolomeus reste först till Kazakstan, Kirgizistan och Uzbekistan ända fram till Pakistan och Kina. Efter apostlamötet i Jerusalem for de ut igen via Saudiarabien till Indien.

¹⁹Paulus hälsade på dem och berättade i detalj om allt som Gud hade gjort bland hedningarna genom hans arbete.

²⁰När de hörde det, prisade de Gud. Sedan sade de till honom: ”Du ser, broder Paulus, att det finns tusentals (många myriader) judar som har kommit till tro här i Jerusalem eller hela Judéen, och alla håller de strängt på lagen. Detta möte sker troligen våren 56 eller 57 e.Kr., en tid som kännetecknades av judisk nationalism med många revolter och ett starkt motstånd mot hedningar. Ordagrant ”många myriader”. En myriad betecknar det högsta talvärdet i grekiskan som är 10 000, men används också för att beskriva ett stort antal i generella termer, se 1 Kor 4:15; 14:19. Församlingen har växt, se Apg 2:41; 4:4; 5:14; 6:7. Jerusalems totala befolkning vid den här tiden uppskattas till allt från 20 000 till en bit över 100 000 invånare. Tre gånger per år växte befolkningen drastiskt till det dubbla eller tredubbla, då pilgrimer besökte staden under några veckors tid under högtiderna, se Apg 2:9-11; 20:16.

²¹Nu har de hört sägas att du lär alla judar därute bland hedningarna att avfalla från Mose och säger att de inte ska omskära sina barn eller leva efter våra seder.

²²Vad ska vi göra nu vad är det bästa i denna situation? De får säkert höra att du har kommit.

²³Gör därför som vi säger: Vi har fyra män som har avlagt ett löfte.

²⁴Ta med dem och rena dig tillsammans med dem och betala för dem så att de får raka huvudet. Då förstår alla att inget av det de har hört om dig är sant, utan att du själv står fast vid lagen och håller den. Fyra messianska judar i församlingen hade snart fullbordat ett nasirlöfte. Namnet nasir, kommer från hebreiska verbet ”nazar” som betyder att avskilja. Det är ett frivilligt löfte att frivilligt avhålla sig från vin – detta livets goda, och stå till Herrens tjänst och söka honom på ett speciellt sätt. Både män och kvinnor kunde göra detta för en tid, se 4 Mos 6:1-21. Paulus tillfrågas att vara med i den avslutande ceremonin i templet när de rakade av sitt hår, se 4 Mos 6:18. Han skulle också bekosta de omfattande offren, se 4 Mos 6:14-15. Han var inte själv delaktig i detta nasirlöfte, eftersom den kortaste perioden var trettio dagar, och det gällde bara sju dagar, se vers 27. Dock rakade Paulus sitt hår i Korint, se Apg 18:18. Om det var ett nasirlöfte kan det hända att han fullgör delar av det här.

²⁵Men när det gäller hedningar som kommit till tro, har vi skrivit under apostlamötet, se Apg 15:20, 29 och bestämt att de ska hålla sig borta från kött offrat till avgudar, från blod, kött av kvävda djur och sexuell omoral.”

²⁶Då tog Paulus med sig männen, och nästa dag renade han sig tillsammans med dem. Sedan gick han in i templet och meddelade när reningsdagarna skulle vara avslutade och offret bäras fram för var och en av dem. En jude som återvände till Jerusalem efter att ha varit på hednisk mark genomgick en reningsperiod på sju dagar, se 4 Mos 19:12. Paulus blev som en jude för att vinna judar, se 1 Kor 9:20.

²⁷När de sju dagarna närmade sig sitt slut, fick judarna från Asien troligen tillresta judar från Efesos se Paulus i templet. De hetsade upp hela folkmassan, grep tag i honom

²⁸och skrek: ”Israeliter, hjälp oss! Här är mannen som lär alla överallt att vara emot vårt folk och vår lag Torahn och denna plats det heliga templet. Nu har han till och med tagit in greker i templet och orenat denna heliga plats!”

²⁹De hade nämligen sett Trofimus från Efesos en av representanterna som reste med Paulus, se Apg 20:4 ute i staden med Paulus och antog att Paulus hade tagit med honom in i templet. Innanför barriären som icke-judar inte fick gå innanför. Den judiska historikern Josefus beskriver hur varningen var skriven på grekiska och latin. En fransk arkeolog fann en sådan sten med hela den grekiska texten 1871. Stenen hade använts som byggmaterial till ett hus norr om templet. Eftersom Jerusalem då tillhörde Ottomanska riket fördes stenen till Istanbul där den än i dag kan ses på Istanbuls arkeologiska museum. Ett fragment av en annan sten hittades 1936 och kan ses i Jerusalem på Israel Museum. Fyndet var intressant eftersom analyser visade att varningen var skriven med röd färg. Den fullständiga texten är: ”Ingen främling får beträda innanför templets inhägnad! Den som överträder bär själv ansvaret för sin död, som kommer att bli följden.” Den lite märkliga formuleringen i slutet visar hur judarna inte själva kunde straffa någon till döden, utan var tvungna att gå via romarna för att verkställa dödsstraffet - vilket exakt är vad som hände med Jesus.

³⁰Hela staden kom i rörelse, och folk strömmade till. De grep tag i Paulus och släpade ut honom ur templet, och genast stängdes portarna.

³¹Medan de försökte döda honom, fick befälhavaren för den romerska bataljonen information om att Jerusalem var i uppror. Den romerska befälhavaren hette Claudius Lysias, se Apg 23:26. Han ansvarade över en kohort, som bestod av 600 soldater. Han befann sig i Antoniaborgen som hade flera torn där man hade uppsikt över tempelområdet och märkte att det var oroligheter på gång.

³²På en gång tog han med soldater och befäl (centurioner) och sprang ned till folksamlingen. Eftersom en centurion ansvarade för 100 soldater, var det minst 200 soldater som kom rusande. Så snart de fick se befälhavaren och soldaterna slutade de att misshandla Paulus.