Apostlagärningarna 16:12-25

¹²Därifrån fortsatte vi till Filippi, en stad som ligger i det första makedoniska distriktet eller är den ledande staden i distriktet och är en romersk koloni. Staden har fått sitt namn efter Filip II, far till Alexander den store som 356 f.Kr. annekterade den till sitt rike. Romarna invaderade staden 167 f.Kr. och orten blev sedan en militärkoloni och befolkningen bestod av många pensionerade romerska soldater. Där stannade vi några dagar. De vilade ut några dagar efter resan innan de påbörjade missionsarbetet. En liten vers i förbifarten, men dock viktig notering att vila också behövs. Det är troligt att Lukas, Apostlagärningarnas författare, har en speciell anknytning till Filippi. Det bekräftas av den detalj­erade beskrivningen av staden och från ”vi sektionerna” som börjar och slutar i trakten kring Filippi, se Apg 16:9, 40. Lukas stannar också kvar här och ansluter till Paulus när han i sin tredje resa kommer till Filippi igen, se Apg 20:6.

¹³Det fanns tydligen inte tillräckligt många judar i Filippi för att ha en egen synagoga. Enligt judisk tradition krävdes det minst tio män för detta. Var man färre hade man en böneplats, en s.k. ”proseucha”, som ofta låg utanför staden i närhet till vatten så man kunde rituellt tvätta sina händer före bönen. På sabbatsdagarna plural, det var antagligen någon av de judiska högtiderna gick vi ut genom stadsporten och ner till en flod, där vi trodde att det skulle finnas ett judiskt böneställe. Vi satte oss där och talade till de kvinnor som hade samlats.

¹⁴En av dem som lyssnade på oss var en kvinna som hette Lydia. Hon var ursprungligen från staden Thyatira och handlade med purpurtyger. Hon var i en lukrativ bransch. Staden Thyatira, på andra sidan Egeiska havet, var känd för sin textilindustri, se Upp 2:18-29. Hon var redan en troende, och Herren öppnade hennes hjärta så att hon tog till sig (lyssnade koncentrerat på, höll fast vid) det Paulus sade.

¹⁵När hon och alla i hennes hus hade låtit döpa sig, sade hon: ”Om ni anser att jag tror på (är trogen) Herren, så kom och stanna i mitt hus.” Hon övertygade oss de fyra missionärerna att stanna (hon gav sig inte).

¹⁶En dag, när vi var på väg till böneplatsen, möttes vi av en slavflicka. Hon hade under inflytande av en spådomsande (grekiska ”python”) och hennes ägare tjänade stora pengar på hennes förmåga att spå. Denna unga flicka hade ordagrant ”en python-ande”. Inom grekiska mytologin var Python den drake som vaktade Apollos tempel. Det var samma ande som talade till oraklet i Delfi, vars unga flickor som var prästinnor kallades just för Pythia. Inga greker vågade ta några avgörande beslut utan att först ha rådfrågat ett orakel, vilket gjorde att den här flickan gav goda inkomster åt sina herrar.

¹⁷Hon följde efter Paulus och oss andra och skrek: ”De här människorna är den högste gudens tjänare! De förkunnar för er en väg till frälsning!” Även om dessa ord stämde så var de generella. Uttrycket ”den högste guden” var i den här delen av världen Zeus. Även ”en väg till frälsning” var inte tillräckligt tydligt. Den grekisk-romerska världen var full av ”frälsare”. Kejsaren kallade sig själv t.ex. för folkets frälsare.

¹⁸Så höll hon på i flera dagar. Men Paulus blev upprörd och vände sig om och sade till anden: ”Jag befaller dig i Jesu Kristi namn att lämna henne!” I samma ögonblick for anden ut.

¹⁹När hennes herrar såg att deras hopp om inkomst var ute, grep de Paulus och Silas och släpade med dem till torget (marknadsplatsen, grekiska ”agora”) inför myndigheterna.

²⁰De förde fram dem till domarna och sade: ”De här människorna stör ordningen i vår stad. De är judar

²¹och förkunnar seder som vi romare inte får anta eller följa.” Det är anmärkningsvärt att skälet för att de fängslas är att de är judar. Lukas och Timoteus verkar inte bli fängslade.

²²Även folket gick till angrepp mot dem, och domarna slet av dem kläderna och befallde att de skulle piskas.

²³De fick många rapp och kastades i fängelse, och fångvaktaren fick befallning att bevaka dem noga.

²⁴När han nu fick en sådan befallning, satte han dem i den innersta cellen och låste fast deras fötter i stocken. Paulus och Silas kastas i fängelsehålorna - custodia publica. Stocken användes både för fastlåsning och tortyr. Benen kunde sträckas ut i smärtsamma positioner. Paulus glömde aldrig dessa händelser. Han skriver om dem i 2 Kor 11:23, 25.

²⁵Vid midnatt var Paulus och Silas i bön, samtidigt sjöng de lovsånger till Gud. De andra fångarna lyssnade (uppmärksamt, med glädje) på dem.