Apostlagärningarna 14:1-14

¹Ikonium var en grekisk stad, den blev inte en romersk koloni förrän under kejsar Hadrianus tid en bit in på 100-talet e.Kr. Från Antiokia i Pisidien vandrade Paulus och Barnabas längs med huvudvägen ”Via Sebaste” som hade färdigställts 6 f.Kr. I Ikonium hände samma sak. De Paulus och Barnabas gick till judarnas synagoga och predikade så att många, både judar och greker, kom till tro.

²Men de judar som vägrade tro att Jesus var Messias hetsade upp hedningarna och förgiftade deras sinnen (fick dem att tänka onda tankar) mot syskonen bröder och systrar i tron, både judar och hedningar.

³Paulus och Barnabas stannade där en längre tid och talade frimodigt i förtröstan på Herren, som bekräftade sitt nåderika ord genom att låta tecken och under ske genom deras händer.

⁴Men folket i staden delade mer och mer sig så att vissa höll med de icke-troende judarna och andra med apostlarna (sändebuden).

⁵När både hedningarna och de icke-troende judarna med sina ledare gjorde upp en plan att misshandla och stena dem,

⁶fick apostlarna reda på det och flydde sydost till städerna Lystra och Derbe i Lykaonien och trakten däromkring.

⁷Där fortsatte de att förkunna evangeliet. Inskriptioner bekräftar att Ikonium senare blev ett centrum för den kristna tron i Mindre Asien.

⁸Lystra var en handelsstad i Lakonien. Paulus och Barnabas vandrade vidare längs med huvudvägen Via Sebaste som sträckte sig söderut från Ikonium fyra mil ner till Lystra. I Lystra fanns antagligen ingen synagoga. Det var ett hedniskt område där varken judendom eller grekisk filosofi hade vunnit någon mark. Orten var en militärkoloni och befolkningen bestod av många pensionerade romerska soldater. I Lystra satt en man som inte kunde använda sina fötter. Han var förlamad i benen från födseln och hade aldrig kunnat gå.

⁹Han lyssnade när Paulus predikade antagligen ute på stadens torg. Paulus fäste sin blick på honom, och när han såg att mannen hade tro så att han kunde bli botad

¹⁰sade han med hög röst: ”Res dig upp och stå på dina ben!” Då hoppade han upp och började gå omkring.

¹¹När folket såg vad Paulus hade gjort, ropade de på lykaoniska: ”Gudarna har kommit ner till oss i mänsklig gestalt!”

¹²De kallade Barnabas för Zeus och Paulus för Hermes, eftersom det var han som förde ordet. Paulus och Barnabas hade ännu inte förstått vad folket sagt eftersom de talade på sitt eget folkmål.

¹³Prästen i Zeustemplet utanför staden förde fram tjurar och kransar till portarna och ville offra tillsammans med folket. Arkeologiska fynd av skulpturarbeten från Antiokia i Pisidien avbildar offertjurar med hornen smyckade med blommor. Hermes var enligt grekisk mytologi gudarnas budbärare. Han var son till Zeus och var talarnas, köpmännens och tjuvarnas gud. Hans bild finns i Handelshögskolans logotyp och hans namn ingår i ordet hermeneutik, som handlar om hur man tolkar en text. Eftersom Paulus var den som talade trodde man att han var Hermes, och då måste Barnabas vara den högsta guden Zeus. Kanske var det på grund av en gammal legend, där Zeus och Hermes hade nedstigit till jorden i mänsklig skepnad, som man gjorde detta antagande. När Zeusprästen började förbereda ett offer frågade Paulus och Barnabas vad som var på gång. Det lykaoniska språket var en lokal bergsbygdsdialekt, och endast några få texter har hittats på detta språk. Området hade dock stått under hellenistiskt inflytande i flera århundraden vilket gjorde att de inte hade några svårigheter att förstå Paulus grekiska.

¹⁴När apostlarna (sändebuden) Barnabas och Paulus fick höra detta rev de sönder sina kläder för att visa sorg och fasa, se Matt 26:65, de tog tag i halslinningen med sina händer och rev upp sina tunikor någon decimeter och sprang ut bland folkskaran och ropade: